4 flickor och en Vega

-Pappa!

-Mmm...

- Du, till sommaren, någon gång i maj-juni så vill jag låna din båt.

- Ja ha, det går väl bra. Varför det förresten?

- Jo vi är fyra tjejer som tänkte sticka till Hanö och vara där en helg?

- Ja ha, kan någon av dom segla?

- Eh, ja. Jag kan... *sur*

- Allstå allvarligt talat Erika, då får vi träna. 

- Hur svårt kan det vara? 

- Jag vet inte om jag går med på. Vet du hur det ser ut på Hanö under sommarmånaderna?

- Ja, där är jättefint!

- Jag menade i hamnen?

- Nej!

- Båtarna ligger tre, fyra stycken efter varandra ut från bryggan.

- Men hallå pappa! Jag skickar bara fram mina tre vänninor i fören som kuttersmycken sen fixar det sig. Fyra damer i en segelbåt. Det kommer att krylla av villiga män på kajen... ha ha...

-Allvarligt talat Erika, det är jättesvårt att lägga till där på sommaren.

- Ha, du litar inte på mig!

- Jodå. (du såg ju hur det gick när jag gjorde det sist, då gick vi på grund, säger pappa tyst. Precis som om jag inte hörde det)

Tjejer, det blir till att öva med pappa någon helg innan. Eller i alla fall så får jag göra det. Fattar inte hur svårt det kan vara. Får väl skaffa fendrar stora som gummibåtar och hänga ut över relingen. Då blir det en mjuklandning i alla fall.

Eller så kan jag göra som pappa inför våra seglingar.

Vila mig i form...

Skepp Ohoj!

P.S. Det ligger fortfarande 3 båtar i vattnet i Edenryd... Liljas, Liljas och Liljas... än blåser vinden...

Tjohoooooooooooooo....

... Jippie! Yes! Ho Ho Ho ho! Ughatjacka Ughatjacka.... I cant stop this feeling. Nu folk är det på riktigt. Ha haaa.... Vi har seglat papps och jag. Goe goe vinden var det också och den började ropa på oss redan på eftermiddagen. Det var bara att sätta sig i bilen efter jobbet och hämta hunden hemma. Byta om till något mer seglarvänligt... Highheals är inte bra vid segling. Tror jag. Skulle kanske testa? Nej! I bilen igen och iväg och plocka upp pappa på vägen.

Ja han låg ju inte på vägen. Mot Edenryd... Som vanligt var det lite småmysprat i bilen. Och de sedvanliga förmaningarna. - Måste du prata i mobilen när du kör Erika? Ska han säga som pratar i mobil, dricker kaffe, läser tidningen och röker samtidigt som han kör. (lite ljug, men ni fattar)

Eftersom det sög i seglartarmen blev det ingen mat innan seglatsen. Utan det var direkt i båten och iväg. Eller ja, vi fick ju ordna med alla linor, hakar, segel och andra attiraljer som behövs för en tur på sjön. Men iväg kom vi i alla fall. I ett rasande tempo. Det var riktigt bra vind och vi slog bara en gång i viken sen var det raka spåret ut.

Det lutade ordentligt mellan varven. Gött! Jag tränade på det ädla konststycket att rodra och äta äggmacka på samma gång. Om jag klarade det? Ja men hallå! Jag är kvinna. Jag kan till och med prata med mat i mun...

Som vanligt så hade mörkret börjat göra sitt intrång när vi började segla, men det var inte förrän vi slog en bit från skitpricken som det var riktigt mörkt. Måste komma ihåg att äta mer morötter. Mörkerseendet är sådär. Eller ett par nvg kanske skulle se snyggt ut.


I vilket fall som helst så stagvände vi och började återfärden. Ni förstår inte vad jag längtat efter detta. Det är så underbart... Mys... Och att få göra det tillsammans med papps. Det är liksom senapen på rotmoset... Gottgottigottgott... Men som sagt. Det var mörkt. Jag kaptenade och pappa... ja vad gjorde han? Han satt nog mest ner. Nej, han letade vind. Så var det. För som vanligt hade vinden stämplat ut och gått hem. Vi gjorde inte mer än 2 knop. Det gick att styra, men inte mer.

På väg in i viken är det bra att ta sikte på Valjevikens anläggning när det är mörkt. Och det gjorde vi. - Vad är det för lampa dom satt upp på Valjeviken, undrade pappa efter en stund? - Jag vet inte? Ja ja, det var ju bara att ta sikte på den. Jag fluktade runt lite och tyckte att det var mycket lampor längs viken och rätt långt ut på vår styrbordssida. - Äsch, det är väl nu när löven börjat falla som man ser fler lampor tänkte jag i mitt stilla sinne. Vi fortsatte inåt. Fortfarande med siktet inställt på Valjeviken.

Men något kändes fel. Min skojfriske far sa lite skämtsamt: - Undrar om vi är i Rättvik? Jag följde vattenlinjen med blicken och såg plötsligt en rad med stenar lite snett framför oss. - Pappa, inte brukar vi väl vara så här när dom stenarna? - Näe, det brukar vi inte. - Pappa! - Ja! - Dom lamporna som vi ser där är inte Valjeviken. Det är fotbollsplanen i Edenryd... Som jag sagt tidigare. Vegan vänder på en femtioöring eller i alla fall en krona när vinden tillåter knappt styrfart.

Nu kände vi båda att det var dags att ta fram sjökortet på datorna. Det tog en stund och när vi väl hade fått fart på alla tekniska prylar kunde vi lugnt konstatera att vi var i rätt vik och inte i Rättvik. Med rätt kurs. Mellan de röda och gröna pinnarna. Och helt plötsligt i sällskap med vinden...

Vi fick bra fart in i viken. Det var bara att fortsätta segla. Inte slösar man bort sån fin vind. 7 knop i en bäcksvart vik och Erika vid rodret. Kan det bli bättre? - Ser du det gula rundningsmärket pappa? - Nej! Det blev till att ta fram strålkastaren. - Tjohooo, vilken vind, skrek jag högt när vi kom in i ett riktigt vindstråk. Alla lösa prylar kasade runt i båten och adrenalinet flödade.... Här är en som kan segla!!! Eller tydligen inte, för pappa ville helt plötsligt kaptena. - Hrmpf! Fnys! Ja ja, styr du då?

Inte f-n såg vi något gult rundningsmärke och vi kände båda att det var nog dags att slå, vilket vi gjorde med bravur och tappade inte nämnvärt i fart. Sen gjorde vinden så där igen. Bara drog. Som en avlöning. Det var kanske lika bra det för klockan var ganska mycket och temperaturen låg runt + 5 grader Celsius. Brrr!

Vi halade storseglet och seglade för focken och pappa undrade om vi skulle segla in till bryggan. - Pappa! Det är beckmörkt, är det en bra idé? - Nej, det har du nog rätt i. Vi kanske ska ta det när det är ljust...

Skeppskorpor. Ja men visst. Vad tror ni? Tre åt gången, men den sista gången fick jag bara ta två för jag tog fyra första gången och hur många gånger vi stod med fingrarna i kakburken mellan första och sista gången kan väl kvitta.

Perfekt angörning av bryggan och det sedvanliga pysslet innan det var dags för varmkorv och bröd i klubbhuset.

- Pappa! - Ja, vad är det gumman! - Vad snopna dom som tränar på Edenryds Idrottsplats skulle bli om vi seglat rakt upp på fotbollsplanen och frågat om vi var i Rättvik! - Mmm...

Skepp ohoj!

Hej vad det går....

... herregud... det blåser riktigt bra vind och vi håller bra fart. 7 knoppar. Det är maxfart för Vegan. Den är lite nyckfull vinden och det är mycket jobb. Stackars pappa. Han skotar så svetten lackar. Men jag har ju fullt upp med att hålla i rorkulten och rätt kurs.

Riktigt nais... vi blir översköljda med saltstänk och vinden biter i ansiktet. Det här mina vänner.... det är riktig segling...

Det finns varken tid för kaffe eller skeppsskorpor, men vad gör det en dag som den här... fika kan vi gör när vi angjort bryggan igen.

Vi får kryssa ganska friskt för att ta oss ut ur viken och rännan känns smal som ett stuprör. Märkligt. Sist vi seglade kändes den hur bred som helst. Åtminstone 3 lastfartyg skull kunna gå jämsides... OK... liten överdrift... skit samma... Jag tror vi missbedömt vinden lite och ett byte av förseglet är nog ett måste. - Pappa!!... Jag halar genuan. Stormfocken ska upp...

Det är bara för lillpappsen att ta sig föröver och utföra sitt gastuppdrag. Har man själv utsett sig till gast så har man. Och kapten, det passar mig utmärkt. Ett plask senare ligger pappa... i vattnet... Skit! Fan! Pappa var sitter handbromsen?


- Erika! Erika! EEERIIIIIIKAAAA!
- Va!? Ja!? Vad är det!?
- Varför står du och gungar fram och tillbaka och drar i armstödet till kontorsstolen? Och varför drar du i snörena till lampan så den tänds och släcks hela tiden...? Och varför i hela fridens namn stänker du vatten från ditt vattenglas i ansiktet. Och har vi inte sagt att fönstrena på andra våningen inte får öppnas. Speciellt inte så det blir tvärdrag.

Gud vad dom är känsliga på det här stället. Tänk om dom kunde jobba istället.... Suck!

Undrar om det är nu jag ska ta dom där sjösjuketabletterna jag fick av pappa...?!

Orättvist...

... det är vad det är.











Fint segelväder. Alldeles perfekt faktiskt...! Suck! Och vad händer då? Jo, då tar papps och min lillebror sig en tur på havet. Grrr... Här sitter en annan fastlåst vid skrivbordet... Hallå! Hallå! Är det någon kvar?! Vem har nyckeln till mitt hänglås?! Misstänksamt tyst och mörkt i korridoren. Hallåååå!!!!?
Ah men va f-n... HALLÅ!

Lååååång suck! Ingen segling. Inga skeppsskorpor. Inget "slut på vind". Ingen grundstötning. Inkentinken. Bara ett hånflinande väder utanför.... nö nö nö nö nö... det blåser och är solsken...

Det är klart att pappa och lillfjanten ska segla. Man kan ju inte få allt här i livet.... men ändå... Hoppas vinden mojnar. Och att skeppsskorporna har mjuknat av fukten. Och att spindlarna invaderat båten så det tar 5 timmar att borsta av sötisskutan.

Nej jag är inte avundsjuk... bara sjösjuk... eller vad det kan heta...

Skepp ohoj!

Här snackar vi bryggsegling...

... men först pratar vi invasion i klubbhuset. Hela Edenryds Båtklubb är invaderat. Av skärmar. Informationsmaterial. Cyklar. Fruktkorgar. Godisskålar. Kakor. You name it. Alla borden och stolarna är som bortblåsta. Nya fina spotlights i taket. (Dessa får ni gärna lämna kvar. Inte bara hålen efter dom:)) Det är inte fult på något sätt. Och dessa saker får gärna vara där. Ett par dagar. HÖGST en vecka:( Klubbhuset är ändå klubbhuset och där vill man kunna laga till lite käk och sitta på den inglasade verandan och gona till sig lite innan det är dags att ge sig ut på havet.
Bo-Dagar är visst orsaken till detta spektakel. Bo på ni. Bara jag får segla.

Papps och jag hittade ett bord och två stolar som inte var ockuperade och kunde i lugn och ro inta vår kvällsvard innan det var dags att ge sig ut på havet. Jag har gått från rugguggla till ruffhäxa till köksjon. Men de´kvittala egentligen. Tror nog ändå att pappa har lagat mat flest gånger till mig under årens lopp. Först som hemma boende barn, sen som hemvändande barn, sen som barn med egna barn som invaderat och tömt kylskåp, sen som "alldelesförmycketmånadkvarislutetavpengarnabarn" med egna barn, sen... ja ni fattar...

Vi åt och jag satte på kaffet. Sen hade kaffebryggaren att göra en halvtimme. Minst! Tror det finns något som heter avkalkning, men jag vet inte säkert. Finns det det? Då är det nog vad den behöver. Den spottar och fräser och stånkar och pyser. Man matar den med 10 koppar vatten. Ut kommer 7...!? Ungefär som med lönen... fast den ekvationen är ännu sämre.

Focken behövde spolas av efter pappas ensamsegling, nästan till Hällevik, förra helgen när det var Röganatta. Den tog sig ett dopp i det salta vattnet. Mod har han min lilla pappa. Det kan man inte säga annat. I mörkrets inbrott begav han sig till Hällevik för att sluta upp med oss fegisar som tagit oss dit landvägen eller per båt i dagsljus. Men det blåste så och att han fick vända i Sölvesborg. Inte lätt att navigera i mörkret efter ett sjökort, lysa med ficklampa på det och samtidigt hålla båten i styr och sig själv i båten. Heja Papps!

Vi hissade focken vid bryggan och det blåste en del och jag kan säga att vi fick vind i focken. Snacka om bryggsegling... nu vet jag hur det går till. På riktigt! Inte bara sån "sitta i båten hela sommaren utan att ge sig ut på havet" bryggsegling.

Utan att hala focken gav vi oss ut. Vi tog allt i omvänd ordning denna dag. Bara för spänningens skull. Det gick bra. Till slut! Vi gick på ett slag ut en bit i rännan. Jag hade lite svårt att hitta vind och det blåste. Blåste inte. Blåste. Blåste inte... Vi var tvungna att slå och nu vet jag hur det känns när det blåser så lite att man inte ens har styrfart. Det gick liksom bara runt. Pappa hjälp! i

Tydligen skulle vi inte längre ut för Caramba slog av sig själv och vi gick inåt igen. Sa jag att vi var nära och då menar jag nära den där förrädiska gröna pinnen som var orsaken till min förra incident. -Inte? Det var vi.

Ja ja, vi tog oss in i mot Prästholmen. Halade seglen. För vinden tog liksom slut. I nattens mörker. Månen var full. Och ja, bara månen. Det är så himla skönt. Alldeles tyst och vindstilla. Vi låg och drev runt i viken. Gjorde henne färdig för natten. Startade motorn och puttrade in mot hamnen för att lägga till. UTAN sällskap av 1 miljard insekter... YES!

Kaffe i båten. Några skeppskorpor. Jag läste lite på sjökortet. Kaj, vår käre familjepräst har minsann ett eget märke. Trevligt! Men varför märker man ut landningsbana på flygplats på ett sjökort. Eller motorväg?? - Det hänger ju kvar sen hjulångarna... ha ha ha pappa. Skitkul!

Naisigt pappa! Än en gång!

Skepp ohoj!

Två blinda ska inte segla...

... speciellt inte som den ene dessutom är döv.

Nu var det så där galet fint väder igen och det var bara att slänga sig på luren och stämma träff med papps i hamnen. Jag behöver inte ens fråga längre. Det bara är så. Fint väder betyder segling.

Vi gjorde i ordning båten och gav oss iväg ut i den påbörjade skymningen. Perfekt vind och vi tänkte båda tanken: ett slag och vi är ute vid "skitpricken" i ett nafs. Pappa plockade fram GPS:en för att lägga in lite waypoints. Kaffetermosen åkte fram i samma handvändning och jag kaptenade. Vinden smekte ansiktet sådär ljuvt som landkrabbor bara kan drömma om.

Men så gjorde vinden så där igen... gick och la sig... mitt i seglingen... skitvind.

Och vi var inte ens halvvägs ut till "skitiga pricken" Stor suck! Vi var en bit från nästa sjömärke som pappa skulle lägga in på GPS:en och pappa säger: - Gå mot den gröna utanför landmärket så jag kan lägga in den. - Pappa! Vi gör en halv "knopp". Det kommer att ta evigheter.

Vi letade vind och letade vind och vi såg ju vinden. Men det var som om vi förde den framför oss. Hur gäckad kan man bli... - Nu blir det nog snart vind! Där framme... Nej! ... Nu! Nu kommer vi in i ett vindstråk! Nej...!

Östersjön bjöd upp till vågdans och det var gammal sjö. Med den "inte fart" vi höll så rullade det på ganska bra i Vegan och Erika intog en något grön färg i ansiktet. - Pappa, jag är sjösjuk. Ge mig något att äta. Det blev en Risifrutti. Gött! Nu har jag något att spy upp. Nä, nu lurades jag. Det blev inget kräk...

Vi insåg att det bara var att vända inåt igen. Om vi nu fick vind så vi kunde få styrfart på båten. Jaaaaaaaaaaa åååååå heeeeeej... det gick. Och det rullade... Och pappa fick starta motorn och det blev motorsegling inåt. Ja, jag vet, men vi hade inte hela natten på oss. Dessutom så känns det bättre i min mage om det inte rullar fram...

Datorns sjökort visade som tur väl var vägen för oss eftersom det vid det här laget var ganska mörkt. - Nu ska vi ha en grön pinne om styrbord och en röd om "barbord", sa pappa. Och vi spanade och spanade och.... nej... men vi ser nog nästa sa jag... - Va! sa pappa. - Äsch, glöm det.

- Nu har vi två pinnar igen... YES! Ser du dom pappa? - Näe... (Inte jag heller, men det kunde jag ju inte säga) Det var nattsvart!

- Nu har vi markeringar igen. OCH Bingo! Nu såg vi dom. Tror jag! - Pappa! Ser du den röda där. - Ja, säger han och tittar inte alls dit jag pekar... Mörkerseendet kunde nog varit bättre. Strålkastare ska införskaffas.

Men vi seglade på och kom lugnt och tryggt in i Edenryd. Ett äventyr rikare. En upplevelse rikare. I sällskap med dessa förbenade insekter.

Småpulandet och i ordningställande är nästan lika mysigt som att segla. Hur kul hade det varit att gå och sätta sig direkt i bilen och köra hem? Inte kul alls. Vi småpratar lite. Myser. Konstaterar vad vi behöver/bör införskaffa till båten. Samma rutiner varje gång. Fast ändå inte. Det är ungefär som med utseendet på viken när man seglar. Ingen dag är den andra lik och viken och rännan ändrar utseende för varje gång. En ny film som spelas upp. Men ändå en klassiker...

Och JA! Vi åt skeppsskorpor!

Skepp ohoj!

Här glider vi inte runt på några räkmackor...

... men väl på mackor gjorda på kavring med sallad, en röra gjord på rödlök, parika, citronpeppar, persilja och creme fraiche och med rökt makrill. Det var så vi började seglingen i torsdags när jag spontanringde Anna för att fråga om hon hade lust att hänga med ut på havet. Och som vanligt är denna fantastiska kvinna med på det mesta...

Vi bestämde att vi skulle ses i hamnen klockan 19. Det var bara att slänga sig i bilen, köra och hämta upp pappsen på vägen och sen ner till hamnen. Eller rättare sagt, jag flyttade över mig själv och mitt pick och pack till pappas bil. Det blir billigare när han kör och så slipper jag ha honom som trafiklärare.

Vädret var så där sensommarperfekt. Sol. Lagom vind. Varmt.

Jag stökade i köket när Anna anlände till båtklubben och vi fick tid för lite tjejsnack medan jag gjorde mackor och pappa fixade till båten. Anna blev beordrad att sätta sig ner på en stol och bara njuta av tillvaron.

Vet ni hur gott det smakar med en makrillsmörgås klockan 19.30 en torsdag när höstsolen kittlar en på näsan, det småkluckar runt båten och pappa berättar gamla minnen... Nej det kan ni inte föreställa er.

Fru Kroon bjöd oss på en påse med perfekt mogna plommon till efterrätt och det tackar vi för. De är alltid lika glada och trevliga. Sånt gillar vi...

Vi gav oss ut vid åtta snåret och det var lagom vind för att få en inbiten gammal fiskardotter att direkt falla för det här med segling. Anna njöt, pappa njöt(tydligen så mycket att han helt plötsligt satte sig i knät på Anna. Kan bero på att han tappade balansen när det krängde till lite i båten. Men man kan inte vara så säker) Och jag njöt. Även om vinden var lite nyckfull och det inte var helt lätt att parera vågor och vind. Men jag börjar få rätt bra kläm på det. Och JA, vi lyckades hålla oss på rätt sida om de röda och gröna pinnarna... nästan... Det är inte så lätt, så skaka inte på huvudet. Det var mörkt. Vi hade fullt upp med att prata och umgås ju. Men vi gick i alla fall inte på grund. Inte den här gången.

Det finns en sten som ligger på en meter och vi gör tydligen allt för att försöka hitta den. Men jag tycker nog att vi kan försöka hitta den på ett annat sätt än att segla in i den. Jag har ställt frågan ett par gånger till pappa: - Var ungefär ligger den? Och jag får alltid samma svar: - Det vet jag inte, men det märker vi... Suck!

Vi gick nästan ända ut till skitpricken innan vi vände inåt igen. Och Östersjön vände också... Eller i alla fall så slutade det blåsa. Nu blev det ett sånt där fenomen igen med hängande lakan. - Pappa, du får kaptena, det är tråkigt när det inte blåser... Jag ska äta plommon nu. Anna vill du ha?

Så pappa fick kaptena medan jag och Anna käkade plommon och pratade. Vilket vi är vääääldigt bra på. - Pappa vill du kanske också ha plommon....?

Det tog en stund att ta sig in, men vad gör det. Jag kan bara hålla med Anna i hennes kommentar när vi passerade Nymölla: -Inte trodde jag att jag någonsin skulle säga att till och med bruket i Nymölla är vackert från havet.

Vi angjorde bryggan vid halv elva i sällskap med cirka 1 miljon flygfän som letade sig in i öronen och innanför kragen på jackan... Anna var nöjd, riktigt nöjd. Det är så kul när man kan glädja andra med så små medel. Vi var alla nöjda. Det var en fin tur.

Som kunde slutat med focken i Östersjön. När vi gjorde Caramba klar för natten så upptäckte jag att haken till focken hade öppnat sig och den gick inte att stänga... Ja ja, ingen större skada skedd, men det skapar ju mer jobb. Så är det att ha båt... Tur man har en gast som fixar allt sånt.

Jag måste ta tag i Malta nu. Jag längtar så tills hon blir klar. Här ska jobbas på henne hela vintern för till nästa vår ska hon ligga klar för segling... den lilla träpärlan. Sen ska jag spara till en lite större, snabbseglande båt... Det är så häftigt när det går fort... i en segelbåt...

Anna, Anna vi glömde äta Wienerbröden och skeppskorporna. Eller vi och vi, du din stackare fick inte kaffe och kaka. Pappa och jag slängde i oss en kopp kaffe och ett kladdigt wienerbröd när vi var klara med båten. Det måste vara perfekt för kroppen klockan elva på natten. Precis innan läggdags.. Du har fikan till godo vännen...

Tittar ut genom fönstret... bra vind... klar blå himmel...

- Hej pappa, är du ledig idag?

Skepp ohoj! Renbäddad koj!

Pappa, vad är det som händer....!?

Lördag och klubbsegling. Perfekt vind, solsken... aaaaaahhhhh.... det kändes fint att sätta sig i bilen för att köra hem till pappa för samåkning till hamnen. Skepparmötet avlöpte säkert lugnt och fint, vi kom precis när det var slut... varför ändra ett vinnande koncept:) Banan var enkelt lagd till Jans ära, han skulle vidare till Hällevik och då sparar han rätt mycket tid på att slippa vända in i viken igen efter att ha rundat några av märken längre ut i rännan. Starta vid startbojen - ner och runda gula märket i viken och sen prickrent ut till skitpricken. Hur svårt kan det va?

För en gångs skull så var vi ute färdiga för segling 10 minuter innan vår starttid, 10.31.30. Och den goa och glada stämningen i hamnen fortsatte som vanligt i båten. Jan frågade innan vi gav oss iväg om vi skulle starta på utsatt tid idag. - Det vågar jag inte lova, svarade jag med ett leende. - Nej, man ska inte lova för mycket, svarade han lika glatt. Vi la ut innan Jan och jag hojtade -Hej då, Jan! - Åh vad roligt, fick jag till svar...

Sen vet jag inte vad som hände, vi hissade segel, småpratade, kryssade runt lite i viken och jag fick en känsla av att klockan hade snurrat på ganska ordentligt. - Ska vi inte starta snart pappa? - Nej, vad är klockan? Vi gick ju ut tidigt. - Det står 10.32.32 på GPS:en. Shit fan helvete.... Mot startbojen....

... och iväg. Det var vackert i viken... vi var många båtar som klubbseglade och finns det något som slår synen av hissade segel mot en klarblå himmel? Mmmmmmmm.... Nix... Erika kaptenade denna segling och det var ett snävt slag runt rundningsmärket i viken. Här ska tävlas... Sen kunde vi hålla oss på ganska fast kurs ut mot skitpricken... Eftersom vi nu inte kom i väg i tid hade vi en del båtar framför oss... och två bakom. En Albin Express från Hejan (tror han hade en tystgående motor för han bara svishade förbi oss... fnys) och Sven-Robert och Lasse i den stora jollen... Jag kämpade allt jag kunde för att knappa in på båtarna framför oss. Det var ju först över skitpricken som gällde.

När man går ut i rännan från Hejjans så ska de gröna "pinnarna" vara till vänster(babord) och de röda till höger(styrbord), man går mot farledsriktiningen. Jag höll mig nära gröna pinnar för att vinna lite vatten... Gick på linjen precis mellan två gröna och vi höll fem knop. Hade precis kollat loggen och vinden och allt gick sketabra. Sen kändes allt plötsligt så konstigt. Det kändes som slowmotion i hela båten, men jag hade ju halv vind så vi borde ju inte göra 0 knop... - Pappa, vad är det som händer? Pappa tittar på mig och lägger upp värsta smailet. - Det var som fan, vi gick på grund! skrattar pappa fram. Jag lutar mig ut över styrbordsidan och konstaterar att: -Japp, här var det grunt...

Som tur väl är så har man lugnet själv till far. Det var så grunt att jag hade kunnat ta mig en promenad på botten och hjälpt till att trycka väck båten, men som pappa sa: - Varför blöta ner oss i onödan när vi säkert får loss henne ändå, Vi försökte med vindenskraft och våra kroppar att vicka loss henne från botten. Vi väger för lite. Gött, mer fika ombord alltså...! - Ge mig en skeppsskorpa, sa pappa. Hm det hjälper nog inte att äta nu farsan....

Ner med seglen, starta motorna och full back, samtidigt som pappa tryckte ifrån med spirbommen i fören. Äntligen loss! Det tog nog en halvtimme för oss att komma ut på rätt djup igen. Undrar varför pappa helt plötsligt ville kaptena?

Precis när vi gick på grund passerade jollen oss och när vi sen mötte dom på vår väg ut till skitpricken, ja när dom hade gått i mål, fick vi frågan: - Bytte ni segel eller? - Nä, vi gick på grund. - Ja haa!

Som ni nog förstått fick vi bryta tävlingen men eftersom vädret var optimalt, bra vind, sol och inga vågor så gick vi ut till skitpricken och över målsnöret ändå. Ett slag tillbaka och bra fart in i Valjeviken igen. Jag vet inte vad det var med oss denna lördag. Pappa kaptenade nu och jag frågade om han hade koll på den gröna pinnen, som ju nu ska vara till höger om oss. - Ja, jag tror det. - Men pappa varför är vi så nära landmärket. Nä, men se på fan, där ute är den gröna. Vegan vänder på en femtioöring. Och det är nog tur det. Annars hade nog sjöräddningen fått ett uppdrag. Och dom ska helst inte ha något att göra mer än att sitta och spela kort i sina stugor.

Ja ja, vi tog en fika på väg in. Kaffe och grovbröd med salami. Att en macka kan smaka så bra.

Christian mötte upp oss en bit in i viken med sin fantastiskt fina träsnipa. Åh, en sån vill jag också ha... Vi gick jämsides en bit och passade på att fotografera varandras båtar. Det är ju inte ofta man får bilder på båten när man seglar.

Ner till rundningsmärket i viken och japp, det går inte att sluta när man seglar under så perfekta förhållanden. Pappa hade nog glömt den lilla fadäsen tidigare under dagen för nu var det jag som kaptenade igen. Men visst, vi skojade friskt om att ta nu sikte på de gröna prickarna.... gå gärna på linje mellan dom...

När vi kom i hamn igen och hade lagt till så fick vi ju naturligtvis frågan vart vi tog vägen? Och det fanns ju inget annat att göra än att erkänna. När de förstod att det var jag som gått på grund sa dom snällt: - Det finns två sorters kaptener. De som har gått på grund och de som ska göra det.

Sen fanns det ju dom som inte riktigt trodde på att det var jag som gått på den där elaka lilla sandbanken. Men, kära båtklubbsmedlemmar, i ärlighetens namn, det var jag.

Men det finns ändå förtroende för mig i hamnen för tydligen vill Sven Robert att jag skulle segla med honom i hans jolle, enligt hans fru. Och det gör jag mer än gärna...

Jag har börjat smyga in de andra båtägarna i skeppsskorpsmissbruket genom att helt sonika ta kakburken och bjuda runt... Ha ha, de skulle bara veta... Snart sitter ni där med en burk i ruffen och kan inte hålla fingrarna ifrån den.

Som en fullgod avslutning satte vi oss i bilen och körde in till Sölvesborg och åt stekt sill med potatismos och lingonsylt. Kan livet bli bättre? Tror inte det....

Och naturligtvis konstaterade vi i efterhand att vi kanske skulle markerat på GPS:en var vi gick på grund. Men som tur väl var så satte pappa ett rött kryss på skrovet på båten så vi vet var vi gick på. Sen kan vi ju bara lägga in det i efterhand. Det börjar bli några kryss nu. Ett för där Martin slängde i fiskeutrustningen, ett för var pappa hittade mycket fisk sist han fiskade, ett för grundstötningen....

Skepp ohoj! Undra om en kurs i navigering är skoj!?

Var tog ni vägen...

Hm... nu får vi nog skärpa oss, papps och jag. Onsdagen bjöd på fint segelväder, kanske lite för lite vind, men det sög ändå i tarmen. Så vi gav oss iväg, faktiskt inte alls så sent som vi brukar. Viken bjöd på ett fantastiskt skådespel med segelbåtar och motorbåtar som skar vattenlinjen på ett gudomligt sätt i sin framfart. Sen att vissa inte borde ha motorbåt är ju en annan sak. Fara fram som värsta huliganerna med brölande motorer och noll sjövett. Hrmpf... onödiga svallvågor gör ni också. Medan andra sköter det hur snyggt som helst.

Anyway... pappa hade förberett det mesta som han sa när han ringde, men jag tror nog att det var så att han inte hade återställt allt från seglingen han själv gjorde dagen innan. För även om spindlarna är djääävligt snabba på att spinna nät, så finns det ingen möjlighet att de hunnit göra värsta nätet mellan nerhalad fock och mantåg på mindre än en halvtimme... fy på dig farsan... ja ja, han ska nog få igen.

Det var bara att ge sig ut i viken och idag fick pappa göra det mest jobbet. Jag pulade omkring lite på båten och bara njöt av tillvaron. Christian och hans damsällskap mötte vi på väg ut i rännan. Dom gick iväg en stund för oss, med världens finaste träbåt, motor förvisso, men du är förlåten Crille, den är så fin. Jag försökte få dom att ordna en go sillamacka till oss, men intresset var svalt. Fnys!

Hungern tog som vanligt ett strongt grepp om min mage och pappa dök ner i ruffen för att se vad köket hade att erbjuda. Markill i tomatsås eller Felix köttbullar i gräddsås. - Ja men ta köttbullarna vet ja... Ja, sa pappa, jag har ju inte kopplat in gasoltuben.... Äh, ta köttbullarna ändå... vet ni hur äckelljuvligt kalla köttbulla i gräddsås på burk kan smaka? Inte?! Testa då...

Vi vände en bit innan Lägerholmen och skymningen la sig över Valjeviken... Hur vackert får det bli egentligen? Hur många gånger ska vinden få mojna utan att säga till första. Det gick inte fort. Men det måste ju inte alltid göra det. Det är bara så grymt skönt att befinna sig där. På Vegan. Med pappa....

Jag fick för mig att fiska. Ja jag vet, det måste vara den friska luften som gör mig konstig. Pappa rotade fram drag och fiskedoningar. Ett konstigt fiskespö. Fiskelina monterat på någon slags vinda. - Gör nu inte som din lillebror när han ska fiska, sa pappa. - Nä hä och hur gör han då? - Han tog det bokstavligt när jag sa att han skulle slänga i det på babordsidan. Plums! Hela skiten i Östersjön.

Nu är jag lite mer begåvad än så. Så Plums! i med draget... och ja, det satt fast på linan och linan i det konstiga fiskespöt och fiskespöt satt krampaktigt fast i mina händer. - Pappa, hjälp det rör sig...! - Ja men veva in då... Jag slet som ett djur och det var skittungt. Måste minst vara en 7 kg torsk... Eller 5 kg sjögräs som såg ut som renset från ett ryskt damlag i kulstötning som ansat sig i duschen. -Pappa, rensa! 

I med draget igen... och japp... samma visa.... äh, tredje gången gillt då? Äsch, ni vill inte veta.

Det kommer en motorbåt rakt mot oss, säger pappa plötsligt medan jag storfiskar för fullt. - Ja men det ser ju ut som Lasse, säger jag. Jo då, mycket riktigt. Full fart mot oss. Eller njae, han saktade ju ner när han närmade oss. Han har ju sjövett. -Var tar ni vägen, hojtade han. Där står vi som två fågelholkar och fattar inget. Vi har ju bara seglat och tagit det lugnt. Lasse var ute med sin segelbåt samtidigt som oss och gick in efter en halvtimme. - Vi har varit vid Lägerholmen (nästan, viskade han till mig). - Ni gör bra fart nu, hojtade Lasse. - Loggen har lagt av, sa pappa. Vad gör vi? - Fyra knop!

Det gjorde vi inte länge till för tillslut fick vi starta lilla motorn... Lanternorna hade vi fått tända för länge sen... Hur ska det gå när det blir mörkare och mörkare? Vi får väl ringa och för varna kustbevakningen innan vi ger oss ut. - Nu sticker vi ut i mörket och vi är ute några timmar. Och nej, vi är inte vilse. Har inte gått på grund. Vi bara njuter av tillvaron.

Men vet ni vad. Vi åt inte en enda skeppsskorpa. KATASTROF! Förlåt Gillebagarn! Förlåt!

Lasse stod snällt och tog emot oss när vi kom in i hamnen. Det är trevliga gossar där i Edenryd...

Skepp ohoj.. oj oj oj oj... sjörövarfabbes farfars far... 

Nu går det skam på torra land...

Skäms på oss som inte varit ute och seglat på länge. Papps var ute igår förvisso. Det blåste ordentligt när gubben var ute och han gjorde 7 knop med Vegan. Gött farsan. Men nu behöver vi inte skämmas längre. Jag ska sätta mig i min vita fina bil och köra till hamnen och sen bär det iväg ut till haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaavs...

Vi gjorde en tur förra helgen med mina söner och min äldste sons flickvän. Ni förstår vilket bök. De hade mer bry med spindlarna som finns som ständiga fripassagerare än vad dom njöt av seglingen. - Åh, det är jättemysigt, sa Ebba i samma andetag som hon bad Jakob DÖDA en av de där hemska små liven. Pappa och jag brukar skämta; - Skicka fripassagerarna över bord! Har de tur så är de avlivade redan innan de går över bord, annars går de en långsam drunkningsdöd tillmötes.

Pappa tänkte sig inte riktigt för innan vi gav oss iväg den där söndagen med barnen utan sa till mig, nu kan du lägga ut. Du är kapten. Idag är jag bara fripassagerare. - Ja du vet vad vi brukar göra med dom pappa... *stort garv*

I vanlig ordning kom vi iväg när det hade börjat mörkna och ungarna var hungriga. Tur att det finns skeppskorpor... med mandelsmak. Tack Gillebagaren! Det gick nog en burk under den seglingen och då var vi ändå bara ute en timme. Men vi var ju fem som delade. Ska vi aldrig lära oss att göra någonting i rätt ordning?

Nej, nu har jag inte tid med er. Nu ska jag snöra på seglarskorna och hoppa i våtdräkten... eller tvärtom kanske... det blir så bökigt med skorna först. Våtdräkt! Ja ja men. Både jag och pappa. För tänk OM vi skulle hamna i vattnet... Ni kan se det framför er. Jag vet. Skratta lagom... Hoppa själv i en sådan där kroppstrumpa så får ni se hur ni ser ut. Som vandrande Black Jack i jätteformat...

Skepp ohoj! Lysboj!

Det går inte fort, men det går långsamt...

Onsdagkvällar är klubbseglingskvällar i Edenryd. Och denna onsdag(5 augusti) var det min tur att segla med pappa. Lillebror och papps tog den hedrande 4.e platsen i förra veckans klubbsegling... sen behöver ni inte veta hur många båtar som var med. Det var en klar förbättring från min och pappas förra tävling. Då kom vi sexa. Av hur många båtar ska ni rent ut sagt skita i... det är inte att vinna utan att deltaga... så det så!

Martin seglade med den lilla jollen. Den klär honom riktigt bra. Han startade först och vi kan väl säga som så att när startsignalen gick hade han inte kommit ur hamnen ännu. Men han paddlade tappert på ut till startbojen och kom iväg i ett rasande tempo. Han höll nog en kvarts knop.

Pappa och jag och Fabian startade 18.33. Eller skulle startat 18.33. Vi var faktiskt klara i tid. Lilla jag hade fixat klart allt för seglingen medan pappa hjälpte lillebror att göra klart jollen för segling. Lilja och tider. Martin skred lugnt ner i hamnen med en caffelatte take-away fem minuter före start... Suck!

I vilket fall som helst... ja just det fall kan man nog säga... för när vi skulle hissa storseglet så föll det ner med ett dån igen. Jag stod precis vid bommen och höll på att få en hjärtinfarkt och åka över bord... det gick inte att låsa storseglet. Shit! F-n! Och lite andra svordomar som små barn inte ska höra. Men farsan grejade det och vi kom iväg 18.48 istället. I ett rasande tempo vi med.

Vi kan säga så här... vi seglade ikapp Martin och förbi honom. Men det var på hittesnåret OCH för att Martin fastnat i ett stiltjebälte inne i Valjeviken. Där låg han och guppade i 45 minuter och kom ingenstans. Att paddla är fusk!

På väg mot första rundningsmärket mötte vi en segelbåt från grannhamnen... Herrmans Haja, eller något sådant... De ville vara med... Starten hade gått för en halvtimme sen men de gav sig ner till startbojen och deltog.

Det gick inte fort denna dag. Lättvindsgenuan hängde som lakan på tork på en tvättlina. Fabian spelade Yatsy i ruffen och gnällde över att det gick för sakta. Jag fick placera mig som kuttersmycke på bommen till storseglet och lägga all min tyngd på den. JA, den höll! Fnys!

Och Martin satt forfarande fast i viken. Pappa ringde honom och undrade hur det gick: - Jag ska fan inte köpa någon segelbåt. Det här är ju löjligt! Tacka vet jag rally... sa den sanne tävlingsmänniskan. Ni måste förstå hans frustration... Han vill vinna till varje pris!

Vi gjorde verkligen noll knop. Det stod bara precis jättestilla. Sölvesborgarna hissade spinnakern och undrade förstås om vi andra var korkade som kämpade med våra genuor och andra typer av lakan.... De kom ifatt oss en bit efter andra rundningsmärket... - Har ni några särskilda regler, undrade dom. -Ja, ingen spinnaker, svarade jag!

Så var dom stackarna diskade.

Vi diskade oss själva efter ett tag. Vi kämpade oss ner till innersta rundningsmärket i viken. Åt finskorpor och tjatade på Fabian att han skulle sluta tjata om att han tyckte det var tråkigt. Men när pappa började räkna på tiden med de vindarna vi hade så insåg vi att om vi skulle vara tillbaka till Fabians konfirmation (han är sju) så var det nog bäst att vi bröt.

Lillebror gav upp efter andra rundningsmärket och seglade in i hamn och då menar jag verkligen seglade in i hamn. Han gick för fulla segel ända in till båtplatsen. Coolt! Ja ja, det blåste knappt, men prova själv...

Vi väntade in de andra entusiastiska deltagarna. Johan gick över "målsnöret" 21. 30 ca. Normal tävlingstid ligger nog på en och en halvtimme skulle jag tro.

Jan var den som gav upp sist. Och då hade han tappert kämpat sig runt banan och hade bara ett par hundra meter kvar. Vilket skulle tagit minst en halvtimme att avverka.

Men vi tar nya tag och ser fram emot denna vecka klubbsegling. Vädret och kvällen var som vanligt fantastiskt. Sillen slog vid skymningsdags och Fabian fiskade lite. Napp? Nix! Pappa fick ett bottennapp...

Skepp ohoj! Tugga toy!

Är vi inte framme snart...

Söndag igen. Precis en vecka efter pappas och min lilla utflykt. Lilleman skulle följa med på sin första segling och därmed också sin första "långtur" med segelbåt. Pappa hade seglat ner till Åhus på lördagen och varit ute på lite galej i Åhus. Ja, hör och häpna. Det kan vara liv och rörelse i Åhus.

Vädret var underbart och vi hade med oss blåbär och vispgrädde. Sibyllas kokkorv original på burk till kvällsmat och en massa godsaker till frukost. Fabian och jag tänkte stanna i båten i Edenryd över natten.

Vi tog det lite lugnt i hamnen i Åhus. Pappa småpulade med båten. Jag satt och läste tidningen och Fabian gjorde vad han kunde för att vi skulle få skavsår i öronen. Glassbåten förärades med ett besök. Lakrits och kokos i en stor strut. Herregud! Måste de lägga i så mycket glass i strutarna. Nej, jag vet. Man ska inte klaga. Men två kulor är i verkligheten sex. 

16.56 lämnade vi Åhus för färd mot Edenryd. Segelvädret var perfekt. Vi gick för motor hela rännan ut i och med att vi hade Fabian med oss. Vinden var ostlig och vi gick rakt i vind och kunde hissa segel utan problem. Det vara bara det att när vi väl bestämde oss för att börja segla. Då bestämde sig gud den allsmäktige för att blåsa lite härifrån. Lite därifrån. Lite härifrån igen. Sen där borta ifrån. Därifrån igen. Vågorna blev högre och högre och längre och längre. - Mamma jag är kissig... Shit! - Jag går ner med honom, erbjöd sig pappa snällt. Men jag är inte en så van seglare att jag kände att jag ville kaptena med min son och min far i ruffen... Det var bara att ta tag i eländet och ge sig ner. Och upp snabbt som f-n igen. Numera växer det blåbär på havsbotten i Östersjön och tången har smak av lakrits och kokos... blandat med finskorporna från förra seglatsen.

Det blåste så Fabian blev rädd och vi fick bädda ner honom under filten. Sen sov han gott en stund. Vaknade till. Frågade om vi inte var framme snart och somnade igen. Sov gott en stund. Vaknade och sa att han inte tycker om att segla. Somnade igen. USW... som de säger i Tyskland.

Där kunde vi hamnat om vi haft otur. Eller tur. Välj själv! Det blåste hit och dit och vi kom inte framåt. Vi slog och slog och förflyttade oss nog några decimeter åt gången. Riktigt så illa var det kanske inte. Men det kändes så. Pappa fick både kaptena och gasta. Erika Landkrabba! Hrmpf!

Pappa bad mig hålla lite kolla på sjökortet. Och det gjorde jag i ungefår två mikrosekunder. Någon som spytt i motvind någon gång?

- Mamma jag är kissig!

NEJ! NEJ! NEJ! Kissa på dig.... Näe förlåt.. jag ska hjälpa dig. Hjälpen bestod i att pappa hade en spann i en av sittbrunnarna. Och jag kan säga att det var med nöd och näppe mamman klarade av att lyfta på locket och ta fram den, låta lilleman hala ut den lille och kissa i spannen(han på ena sidan rorskulten och spannen på andra, med morfar vilt försökande med att hålla båten på rätt kurs i vågorna) innan det var dags för ett barhäng, förlåt relingshäng, igen. Någon som tömt kissespannen och spytt i motvind samtidigt någon gång? Och nej jag kunde inte bytt sida. Det vet alla som varit sjösjuka. Det finns inte tid för något... annat än att förorena Österjön. Eller kanske rena den...

Vi tog oss framåt i sakta, men vilt gungande mak och Fabian fortsatte tjata om att han ville vara framme. Det är inte kul att segla. - Jo då envisades morfar och jag. Det är jättekul! Raaaaaalf! Uuuuuuuulriiiiiiiik... Det är jättekul Fabian.... Ge mig en finskorpa pappa. Med mandelsmak. Jag är hungrig...

Fabian fick lära sig om skitpricken och andra sjömärken. När vi väl tagit oss in i rännan i Valjeviken mojnade vinden och det blev riktigt behaglig segling. - Åh vad det är mysigt att segla säger Fabian helt plötsligt. Pappa och jag tittar på varandra... -Ja visst är det Fabian...

Vi angjorde Edenryd ganska sent. Hungriga. Men som vanligt... glada! Proviant fanns ju och det var bara att ta sig till klubbhuset och värma upp Sibylla lite... Vill ni veta något äckligt! Hon var hårig under skinnet... Isch! Ett långt svart hår... Som tur väl var hade pappa med sig lite mat han ock!

Ja vad säger man! Finskorpor är djävligt bra att ha till hands. Gillebagaren borde snart sponsra oss....

Skepp ohoj. Spy är inte skoj!

Barhäng vs. relingshäng

Jag har inte gett upp seglingen. Inte en chans. Det är ju bara så kul. Speciellt när jag kan utöva det tillsammans med nära och kära. Malta ligger där hon ligger och nu bara MÅSTE jag ta tag i hennes skönhetsfel... Hon ska seglas i år. Men för att vi ska kunna göra det måste det till något. Den där flaggstången man fäster lakanen i. Tror det underlättar om man har den på om man ska segla.

Pappa och jag gav oss ut på böljan den blå för en liten tur. Det var för en och en halv vecka sen. På söndagen. Som vanligt hade klockan blivit lite mer än normaltid för att ge sig ut. Men vad gör man inte när vinden och vädret är perfekt. Det var bara att ge sig iväg. Med finskorporna packade. Och kaffet på termosen.

Vi hade verkligen perfekt vind. Ett slag i Valjeviken och vips var vi ute vid Lägerholmen. Med mig som kapten. Eller vips och vips. Det tar ju lite drygt en timme dit. Det tog i ordentligt ett tag och gasten(ja pappa alltså) tyckte jag skulle hejda mig lite. Vi tog in vatten på babordsidan. Ska det seglas så ska det seglas ordentligt...

Innan vi gav oss iväg hade vi snackat lite om att segla ner till Åhus och ta en sillmacka. Vi pratade lite löst om det och frågade varandra lite då och då, men gav aldrig några svar. - Nu är vi mer än halvvägs till Åhus, sa pappa plötsligt. - Ja ha! Oj då! Och så seglade vi på.

Kaffet gjorde sig påmind och lilla jag var tvungen att lätta på trycket. Pappa fick kaptena lite och jag gav mig ner i ruffen för att gå på lilla, och då menar jag lilla, toaletten. För er som aldrig varit i en segelbåt. Nere i ruffen. Med ca 30 graders värme i ett utrymme som inte är större än bagageluckan på en gammal 242:a. Och med ordentlig sjögång. Ni förstår inte vad som hände. Ni andra... Östersjön blev försurad. Och det via relingen. Ett kräks sen var det bra. - Har vi något att äta pappa? Jag är hungrig. - Ja, tacka sören för det när du tömt ut innehållet i havet, tyckte min käre far. - Var är vi förresten, undrade jag. - På havet! - Ååååå, tack pappa! Jag undrade vad det blöta var. -Snart vid rännan in till Åhus, min tös. -Ja ha!

-Åh, titta pappa. Där går lotsen ut. Oj vad dom vinkar glatt på oss...

Som ni nog förstår vid det här laget så angjorde vi gästbryggan i Åhus på söndagskvällen. När? 22.37. Hungriga, men vid glatt mod som alltid. Men förstå att Åhus är dött och stilla som graven en söndagkväll. Sillmacka? Nej. Lingongrova utan smör. Pallade rota fram smöret.

Nu var ju frågan om vi skulle vara mer onormala än vanligt och segla tillbaka till Edenryd. Eller om vi skulle åka en annan typ av fordon tillbaka. Lillebror blev inte förvånad, om man säger så, när papps ringde honom 23.15 och frågade om han hade lust att hämta oss i Åhus...

Båten fick gästa Åhus över natten, medan vi sov sött i våra sängar. På land.

Jag är inte mycket för barhäng, men jag kan säga att efter det relingshänget så hade jag föredragit barhänget. Trots det som kommer dagen efter. Hangover Beethoven. Det skulle bli värre. Men det var jag lyckligt ovetande om under den här turen.

Pappa och lillebror och Tommy fick äran att segla tillbaka henne på måndagen, medan jag lufsade runt i skogarna med fyra nummer för stora gummistövlar med stålhätta och plockade blåbär. Glatt ackompenjerad av Annas glada skratt och blåa tunga...

Skepp ohoj! Drick oboy´

Pumpa läns!

Ingenting är längre sig likt. För att sälla mig till den stor massan och vara så svensk som det bara går så börjar jag med vädret. Vem f-n har bett till regngudarna? Visst en sann seglare ger sig ut i ur och skur. Precis som en riktigt inbiten golfare... Men nej, inte när det åskar och regnar så risken för att fylla båten med vatten uppifrån är en mer överhängande fara än att man går på en sten som aldrig funnits där förut... Har ju seglat just där 100 gånger:)

Det närmsta segling jag kommit sen sist är bryggseglingen med pappa i onsdags när vi begav oss till hamnen för att rädda Malta... hennes ännu icke tillfixade skavanker gör sig ibland påminda. Framför allt som mer sågspån måste till för att hon inte ska parkera sig på hamnens botten. Pumpen hade slutat fungera. Eller för att vara korrekt. Först slutade den inte fungera. Det är liksom lite meningen med dessa fantastiska uppfinningar med sk. nivåvakt... de ska sluta gå när det är tomt på vatten i båten. Men den bara gick å gick å gick.... not god! Nästa pump till drabbning! Det har gått troll i dessa. För vad händer... nån djävel måste ha bytt ut den till en evighetsmaskin. För den startar på ett kick, den är en evighetsmanick. Som bara går å går å går... Nästa pump. Jo då. Jag var nere där på torsdagen och kollade. Och just då gick den. Om det var en tillfällighet att den slutade pumpa när jag ruckade lite på den eller om den också bestämt sig för att inte ta en välbehövlig paus ibland. Det kan bara de lärde spekulera i. Jag gick! Förlåt papps!

Ja, bryggseglingen var det ju. Pappa hade nybryggt kaffe med sig,vilket vi intog i ruffen på Caramba. Vilt påhejade av minst 1 miljon spindlar. Uuaaahhh! Dessa fruktansvärda insekter som har en viss förmåga att krypa innanför skinnet på en genom sin blotta excistens, har intagit Edenryd. För gott! Ni anar inte vad spindlar det finns.... Men de ska bort... de är så in i vassen äckliga... och vad lever de på vassloppor. Bara det är ju äckligt.

Ja ja, vi fikade och det var mysigt trots allt. Mandelskorpor? Nej, chokladhjärtan med jordnötter. Lika äckligt som det låter... Det tillhör den yngre generationen som inte förstår sig på att bevara vårt kulturarv.

Dagens regn hade flytt sin kos och kvällen i Edenryds hamn blev fantastisk och det infann sig ett underbart segelväder. Ska vi ge oss ut en runda? Vi tittade på varandra för en tiondelssekund och jag vet att pappa tänkte exakt samma som jag: Det hade varit roligt. Men vad fan ska folk tro när man ger sig ut och segla klockan 22.30 en onsdagkväll... I samförstånd gick vi istället och vek ihop kryssfocken som bara blev nerpackad i förpiken sist vi var ute och seglade. Varför? Klockan var nästan halv tolv på natten när vi angjorde bryggan igen efter vår segeltur.

Jollen ligger fortfarande i framstupa sidoläge. Men det ska bli ändring på det nästa vecka. Då ska mamman ge sig ut på viken den blå. Påhejad av glada gubbar på land och en ivrigt hoppande duracellkanin(min 7-årige son) som ska lära sig segla. Fast jag vet att han hellre vill ha en motorbåt. En sån snabb som Antons. - Det är häftigt mamma...

Ja just det. Vi har visst blivit med ytterligare en båt. En liten jolle till som ska förses med en liten utombordare så Fabian (duracellkaninen) och mina tonåringar själv kan ge sig ut på viken. Finns det utombordare som går i max en halv knop? Annars får vi hämta Fabian i Estland....

Nu ska jag trotsa den regngråa himlen och bege mig....

.... till redskapsboden för att brottas med lukjärnet.


Skepp ohoj. Tvåmanna koj!

Rugguggla blev ruffhäxa

Man kan ju fundera över varför man väljer att kalla sig ruffhäxa... det är inte mitt påhitt. Eller jo, jag har ju valt att kalla mig det. Men upprinnelsen till det hela var två försynta herrar som stod på bryggan och agerade välkomstkommitté när jag och pappa varit ute och seglat. Mer än vanligt... så slapp ni säga det...

Till saken hör den att min pappa köpt en fruktansvärt ful uggla och monterat den på en gammal bilantenn. Denna konstruktion sitter nu som fågelskrämma i aktern på båten. Jag kunde ju inte låta bli att kommentera denna skapelse som fick mig att gapflabba flera gånger under vår seglats. - Har ni sett pappas rugguggla? Herrarna på bryggan börjar tissla och tassla och prata under lugg. Om dom nu haft någon lugg. Och det var väl meningen att jag både skulle höra och inte höra. Men jag hörde... - Då har han både en rugguggla och en ruffhäxa på båten nu. - Vad säger ni, jag hörde inte riktigt? Eh, då vet du vad en ruffhäxa är också? Uppdaterat version... Ja varför inte. Ruffhäxa passar mig utmärkt!

Hoppas regnet bara precis ger med sig så pappsen och jag kan ge oss ut på en tur ikväll. Visserligen har jag blivit en inbiten segelnörd, men det bet inte så hårt att jag med glädje ger mig ut på havet i regn. Man kan ju bli blöt....

Från 0 till 6 knop på mindre än en vecka...

"Utstämpling" efter en lång dag på jobbet, en snabb vända hem för att byta till mer hamnvänliga kläder, dvs inte kort kjol, och titta till den 15-åriga dottern så hon kommit upp ur sängen. Klockan är ju ändå "bara" 17.40. Slängde ner lite bra att ha i en väska, slet till mig en vindtät jacka och en lite tjockare tröja, i BMW:n och rivstart iväg till hamnen via pappa för att hämta upp honom. Snabb som en vessla för att komma fort till båten. Väl hos min käre far tar det lite längre tid. För er som inte känner till toafenomenet hos den manliga delen av familjen Lilja kan jag bara säga... min toa är min borg, så förstår ni säkert.

Men inget är som väntans tider och jag hann slänga i mig ett par smörgåsar i pappas kök, så var matbiten avklarad för en gångs skull. Eller nja, får jag kanske reservera mig med. För när pappa väl var klar på hemlighuset och vi skulle köra var förmodligen förrådet tomt för med i bilen åkte ett paket grillkorv och löften om att stanna till på EKO och köpa potatissallad. Här ska det grillas...!

Det är inte alls dumt att ha en bit att köra för man hinner med en del mysigt prat i bilen på väg till hamnen och som vanligt när pappa åker med en så blir det ofrivilliga körlektioner... en annan har ju bara haft körkort i 22 år nu. Men visst, pappsen har haft det i 50 år så han får väl ha nöjet att leka körlärare. Akta, kolla, ser du bilen, håll ögonen på vägen.... Suck!

Full fart på grillen direkt när vi kommer till hamnen, lika bra att ha maten avklarad. Och ja, det är mysigt och inte alla förunnat att sitta där nere tillsammans med pappa och äta en grillad korv och titta ut över havet och bara vara.

Nu var det ju meningen att vi skulle placera underdelen av fötterna på Malta och tillbringa några timmar där för kulturvård. Men det sög i seglartarmen och 20.45 bestämde vi oss för att gå ut med Caramba. Det var ganska lugnt i viken och pappa funderade på om vi skulle ta lättvindsgenuan. Jag kan säga att det var tur att vi inte gjorde det. Eller rättare sagt, pappa sa att det var tur att vi inte gjorde det.

Att lära sig saker med pappa är förbannat kul, han förklarar bra, har en ängels tålamod och hans glädje för segling och havet smittar av sig i en radie av 20 sjömil. Minst! Så det var bara att köra igång. I båten och förbereda för segling. Har nog snart koll på alla sakerna. Upp rakt mot vind, upp med storseglet och focken och iväg... och jag kan säga att det gick undan. Svisch så var vi ute ur viken. Och första slaget kom strax innan Prästholmen... Jag vid rodret och min stackars far skotandes för glatta livet. - Du tar musten ur din gamle far, ropade han i fartvindens dån! med ett stort leende på läpparna. Utan att skryta, för jag är ju en ganska lågmäld och blygsam person, det gick f-n riktigt bra. Till och med så bra att pappa ringde och berättade för min proffsseglande bror hur duktig jag är. Men visst alla har vi nybörjartur.

Alla som seglar vet att det liksom känns i ansiktet, ryggraden och rodret när det är rätt. En känsla som inte med några ord går att beskriva, så ni vill som uppleva just denna fantastiska känsla. Börja segla!

Att kryssa har jag fått lite koll på nu. Det som stör mig är att jag inte lyckas hålla farten någorlunda efter att jag lovat och faller av, (undrar om de där termerna blev rätt nu) utan det blir liksom "tvärstopp", men vid närmare eftertanke... efter två seglingstillfällen när jag varit "kapten" kanske det inte är något att hänga upp sig på.

Vi tog oss en liten lagom tur igår och jag kom fram till en sak. Det fattas något i mina överarmar. Något som börjar på mus och slutar på kel. Att vända vid skitpricken är ganska populärt, men jag kan säga att om vi skulle tagit oss dit med mig vid rodret hade min arm varit full av sur mjölk. Och hur gott luktar det?

Min kloke far tog beslutet att vända i rätt tid och jag kan säga att det var medvind som hette duga. Jag försökte jag lära mig att segla platt läns. Med gott resultat. Tror inte det fladdrade till mer än två gånger i seglet på hemvägen. Eller väg och väg. Hemvattnet borde det ju heta. Och det gick undan. Det porlade ordentligt om det saltstänkta vattnet och upplevelsen var total.

Så för att summera. Från att ha lyckats med att segla i 0 knop förra gången till att hålla någorlunda jämt 6 knop nu så ger jag mig själv betyget godkänt. Men jag inser fortfarande att jag har bara sett toppen på isberget. Terminologin i segling känns just nu som att den i samlat verk skulle vara mer omfattande än Nationalencyklopedin, men det är nog bara en känsla...

Om vi inte fikade? Jo då. Väl vid bryggan blev det kaffe och finskorpor med mandelsmak. I sittbrunnen. Med åskovädret på ett så pass behagligt avstånd att det var vackert att beskåda.

Vilka andra ger sig ut på havet för en tur med segelbåten klockan 21.15 en tisdag kväll mer än "klanen för samlade dårar med tidsbegrepp som liknar jag vet inte vad"?

Skepp ohoj, segla är skoj!

Någon som försökt stå i en badbalja i en hamn?

Hur jag ska kunna träningssegla i denna för ändamålet inköpta jolle övergår mitt förstånd? Micke och hans barn sjösatte den i raden senast införskaffade damen i lördags och jo då, hon flöt och hon seglar. Rappt och vackert för hon sig. Precis som vilken dam av klass som helst. Jag inser ju att för att överhuvudtaget kunna segla henne måste jag ju sitta i henne och på något sätt få rätt på de båda seglen, alla tampar och linor. Det är bara ett problem. Hur i hela fridens namn ska jag kunna utöva några som helst övningar i denna balja. För just nu är det precis vad hon är i mina ögon. Hon duger till fotbad... Fnys.

Den ena delägaren till båten insisterade på att jag skulle prova att sätta mig i båten när den låg vid kajen. Jo, det var en syn för vädergudarna kan jag säga. Det var nog därför det helt plötsligt började blåsa halv storm och åska. De kunde helt enkelt inte hålla tätt av skratt där uppe i det blågrå... Hur lätt är det att ta sig ombord i en båt som vid minsta beröring beter som en rundbottnad kanot, iklädd kort snäv jeanskjol? Inte lätt alls. "Glatt" påhejad av Micke (den ena delägaren) och hans son från kajkanten med orden: - Du måste krypa runt på båten!, vilket inte gjorde saken bättre eftersom jag då tyckte; fnys, krypa, vem tror dom att jag är? Här ska inte krypas. Varpå jag ställer mig upp i båten, som naturligtvis kantrar. Jag får tag om den som en tändsticka tunna masten och räddar mig i sista sekund från att hamna i plurret. - Vad var det vi sa? hör man från två flinande karlslokar från landbacken. Jag ska bli feminist.... Vad drar vi för visdom av detta? Lyssna på de som kan det här med segling.... och framför allt. Ge fanken i att åka till hamnen iklädd kort kjol.

Denna sockersöta lilla sak till båt som nästan fick mig att hamna i vattnet ska alltså bli min sparringpartner. Vi damer kan ha lite svårt för varandra i början, men vi ska nog kunna snacka ihop oss och bli såta vänner efter ett tag. Låt oss bara känna efter var vi har varandra och hur vi kan lita på varandra. Det sa ju "klick" direkt, vilket det bara gör med vissa människor, men som alla vet kan det ibland utspelas en maktkamp oss damer emellan, men det löser sig. Jag är inte den som är den. Bara jag får min vilja igenom. Hon kan ju börja med att släppa ifrån sig centerbordet.
Det var hemmagjort i plywood och obehandlad sådan sväller i vatten för er som inte vet. Som Micke sa, det var lätt att sätta dit det. Det är bara det att satt centerbord sitter och torrsättningen av damen fick ske med kran och sedan får hon ligga i framstupa sidoläge tills bordet i centrum dragit ihop sig något så det går att få väck.

Fabian var med i hamnen idag och när man har denna duracellkanin med sig blir det inte många lugna stunder. Han far som ett yrväder i hamnen och hjärtat på ensamma mamman sitter mer i halsgropen än två tvära händer snett ner till vänster från halsen sett. Men han älskar havet och blev GRYMT besviken när det inte blev någon tur i morfars Vega. Han badade och var nöjd med det. Eller halvnöjd i alla fall, han ville ju hoppa från flytbryggan på det djupa. Men nej, gränsen får gå någonstans och det gjorde den där. Men hoppar inte på 2,5 meters djup när man är sju år, precis har lärt sig simma och inte förstår vidden av djupet och havet.

Det får vara slut på ätandet nu. Skånepepparkakor(i vanlig ordning), franska våfflor, godis, grillad korv och potatissallad... :) och min sons kommentar: -Hur tjock är du egentligen mamma?! när vi gick ut på flytbryggan och den sjönk ner under vattnet när jag gick på, fick mig att inse att STOPP. Nu öppnar du bara foderluckan för att prata och äta det nödvändigaste för att överleva. Det blev ju inte bättra av att sonen fick vatten på sin kvarn när jag satte mig i en brassestol och Ritsch Ratsch satt jag på marken. Solblekt tyg-förklaringen gick varken hem oss flinande son eller hos hans morfar. Grrrrr...

Skepp ohoj tvåmanskoj!

Rullfock till jolle av okänt slag...

Medan jag slipar flaggstång till lilla träbåten, funderar min bror på hur de ska ta sig med segelbåten till Norge för att tävla. Segla, är mitt förslag.

Det är inte alla förunnat att vara på Malta till och från så där ett par gånger i veckan. Jag har varit där 2 gånger den här veckan redan. Denna oas på jorden som skänker ro i själen med det vackra havet som avkopplande böljar och är som mumma för mitt stressade inre. Nu är det inte alla som har tillträde till Malta. Nä nä nä, här får bara vissa utvalda sätta sina fötter och då med stor försiktighet och med vördnad för hennes själ. Tänk att vi äger Malta. Jag, min lillebror och pappa... Hur många kan skryta med det? Republiken Malta är konverterad till kungadöme med en drottning vid tronen. Malta ska styras med säker hand... ljudlöst... med vind i seglen för framtiden...

Vi lämnar Malta för en stund och trampar gräs på landbacken i Edenryd. Pappa ringde mig i förrgår kväll. Glad som en speleman. - Vi (läs min far och Micke) har köpt en jolle, så nu kan segla själv i Valjeviken, meddelar pappa mig. Gud va bra. En båt till. Tror att flottan innehåller sammanlagt 4 ½ dam nu... Vi tänkte att du skulle träna upp din segling. (Så kan vi stå i hamnen och ha roligt, hör man Micke i bakgrunden). Naturligtvis blir jag eld och lågor över detta och ser fram emot sjösättning av denna okända jolle. Det putsades och fejades och donades med henne igår. Och ska man nu lära sig träna upp sina seglingsskills och göra det modernt så borde ju en rullfock ingå. Eller? Kanske kan man återanvända den gamla rullgardinen som står på vinden där hemma. Hm... ingen dum idé. Vad det beträffar herrarnas framtida nöje att stå i hamnen och ha roligt åt mig så bjuder jag på det. Skrattar bäst som skrattar sist...

Jag är så glad att jag tappat min sjösjuka någonstans och jag tänker inte leta upp den igen. Den kan ligga där den ligger och har jag lite tur så blir den upptäckt av Broddway och försvinner med den andra skiten. (För er som inte vet vad Broddway är. Googla). Att det gungar och rullar efter några timmar på sjön det tar jag mer än gärna. Om inte annat kan jag ju planera in mina segelturer i samband med de dagar då det bjuds till fest. Ett hälsosammare rus kan man väl inte få.

Hur som helst, igår åt vi "bara" matjesill, nypotatis, gräddfil, dill-och gräslökshack, kavring och västerbottenost. Ja, och så skånepepparkakor med smör till kaffet. Och en punschrulle...

Sist men inte minst... Lycka till i Norge i helgen kära bror!


Skepp o´hoj! Fiskeboj...

Hur mycket kan det gunga.... på land?

Min första segling med Caramba var Edenryds klubbsegling förra onsdagen. Vi var sex båtar som startade och jag och min pappa, lyckades med konststycket att starta 7 minuter för sent. Eller egentligen så kanske det inte är något konststycke. Det finns vanlig tid och så finns det Liljatid... och den tiden är ur led för det mesta. Ja ja, vi kom iväg och det var en fantastisk segling från Valjeviken, en bit ut i rännan till rundningsmärket, runt Prästholmen, in i viken för att runda ett märke och sen i mål. Det friskade i ordentligt på sina ställen och jag kan säga att alla och då menar jag alla föremål som inte var ordentligt stuvade låg i en enda röra på golvet i ruffen. Nu är min pappa inte som andra seglare, han har det man behöver för segling + ungefär tre gånger så många saker till.

Vi kom sist... men vem bryr sig när vi har skitroligt ombord.

Igår var det dags för min debutsegling med Caramba, med pappa som gast. Eller ja, han var kanske mer kapten än gast. Men jag seglade själv och tog befälet över gippar och slag, sjökort och kaffedrickande. Det var en fantastisk kväll. Och som tur väl är så har vi inte bråttom när vi seglar. Jag citerar min pappa "Har man bråttom på havet köper man en motorbåt, vill man njuta seglar man". Det går inte fort när man lyckas segla i 0 knop. Vilket jag gjorde. Det ni, min nära och kära är värt en eloge.

Jag har en lång väg att segla framför mig och när jag är någorlunda fullärd kommer jag inte att behöva någon båt utan jag kommer att flyta runt som en tunna på havet. Havet ger aptit och vi fikar och äter konstant. Finskorpor med mandel och Skånepepparkakor med smör lägger sig som bomull runt midjan.

Ser fram emot nästa segling med min underbara pappa.

Vill avsluta med ett STORT grattis till min bror Ola Lilja som vann Sjaelland runt i helgen. Det är fräckt!

Sen var det det här med gungningen... Sjösjukan är tydligen som bortblåst. Men ni förstår vad det gungar och tar i när jag kommit i land. Håll i bord och stolar för det är värsta stormen. Undrar tros om jag vinglar när jag går. Det känns som om jag druckit en flaska vin, men det har jag icke. Ty alkohol och båtar höra icke ihop...

Skepp ohoj alla gamla skeppsråttor!