Från 0 till 6 knop på mindre än en vecka...

"Utstämpling" efter en lång dag på jobbet, en snabb vända hem för att byta till mer hamnvänliga kläder, dvs inte kort kjol, och titta till den 15-åriga dottern så hon kommit upp ur sängen. Klockan är ju ändå "bara" 17.40. Slängde ner lite bra att ha i en väska, slet till mig en vindtät jacka och en lite tjockare tröja, i BMW:n och rivstart iväg till hamnen via pappa för att hämta upp honom. Snabb som en vessla för att komma fort till båten. Väl hos min käre far tar det lite längre tid. För er som inte känner till toafenomenet hos den manliga delen av familjen Lilja kan jag bara säga... min toa är min borg, så förstår ni säkert.

Men inget är som väntans tider och jag hann slänga i mig ett par smörgåsar i pappas kök, så var matbiten avklarad för en gångs skull. Eller nja, får jag kanske reservera mig med. För när pappa väl var klar på hemlighuset och vi skulle köra var förmodligen förrådet tomt för med i bilen åkte ett paket grillkorv och löften om att stanna till på EKO och köpa potatissallad. Här ska det grillas...!

Det är inte alls dumt att ha en bit att köra för man hinner med en del mysigt prat i bilen på väg till hamnen och som vanligt när pappa åker med en så blir det ofrivilliga körlektioner... en annan har ju bara haft körkort i 22 år nu. Men visst, pappsen har haft det i 50 år så han får väl ha nöjet att leka körlärare. Akta, kolla, ser du bilen, håll ögonen på vägen.... Suck!

Full fart på grillen direkt när vi kommer till hamnen, lika bra att ha maten avklarad. Och ja, det är mysigt och inte alla förunnat att sitta där nere tillsammans med pappa och äta en grillad korv och titta ut över havet och bara vara.

Nu var det ju meningen att vi skulle placera underdelen av fötterna på Malta och tillbringa några timmar där för kulturvård. Men det sög i seglartarmen och 20.45 bestämde vi oss för att gå ut med Caramba. Det var ganska lugnt i viken och pappa funderade på om vi skulle ta lättvindsgenuan. Jag kan säga att det var tur att vi inte gjorde det. Eller rättare sagt, pappa sa att det var tur att vi inte gjorde det.

Att lära sig saker med pappa är förbannat kul, han förklarar bra, har en ängels tålamod och hans glädje för segling och havet smittar av sig i en radie av 20 sjömil. Minst! Så det var bara att köra igång. I båten och förbereda för segling. Har nog snart koll på alla sakerna. Upp rakt mot vind, upp med storseglet och focken och iväg... och jag kan säga att det gick undan. Svisch så var vi ute ur viken. Och första slaget kom strax innan Prästholmen... Jag vid rodret och min stackars far skotandes för glatta livet. - Du tar musten ur din gamle far, ropade han i fartvindens dån! med ett stort leende på läpparna. Utan att skryta, för jag är ju en ganska lågmäld och blygsam person, det gick f-n riktigt bra. Till och med så bra att pappa ringde och berättade för min proffsseglande bror hur duktig jag är. Men visst alla har vi nybörjartur.

Alla som seglar vet att det liksom känns i ansiktet, ryggraden och rodret när det är rätt. En känsla som inte med några ord går att beskriva, så ni vill som uppleva just denna fantastiska känsla. Börja segla!

Att kryssa har jag fått lite koll på nu. Det som stör mig är att jag inte lyckas hålla farten någorlunda efter att jag lovat och faller av, (undrar om de där termerna blev rätt nu) utan det blir liksom "tvärstopp", men vid närmare eftertanke... efter två seglingstillfällen när jag varit "kapten" kanske det inte är något att hänga upp sig på.

Vi tog oss en liten lagom tur igår och jag kom fram till en sak. Det fattas något i mina överarmar. Något som börjar på mus och slutar på kel. Att vända vid skitpricken är ganska populärt, men jag kan säga att om vi skulle tagit oss dit med mig vid rodret hade min arm varit full av sur mjölk. Och hur gott luktar det?

Min kloke far tog beslutet att vända i rätt tid och jag kan säga att det var medvind som hette duga. Jag försökte jag lära mig att segla platt läns. Med gott resultat. Tror inte det fladdrade till mer än två gånger i seglet på hemvägen. Eller väg och väg. Hemvattnet borde det ju heta. Och det gick undan. Det porlade ordentligt om det saltstänkta vattnet och upplevelsen var total.

Så för att summera. Från att ha lyckats med att segla i 0 knop förra gången till att hålla någorlunda jämt 6 knop nu så ger jag mig själv betyget godkänt. Men jag inser fortfarande att jag har bara sett toppen på isberget. Terminologin i segling känns just nu som att den i samlat verk skulle vara mer omfattande än Nationalencyklopedin, men det är nog bara en känsla...

Om vi inte fikade? Jo då. Väl vid bryggan blev det kaffe och finskorpor med mandelsmak. I sittbrunnen. Med åskovädret på ett så pass behagligt avstånd att det var vackert att beskåda.

Vilka andra ger sig ut på havet för en tur med segelbåten klockan 21.15 en tisdag kväll mer än "klanen för samlade dårar med tidsbegrepp som liknar jag vet inte vad"?

Skepp ohoj, segla är skoj!