Tjohoooooooooooooo....

... Jippie! Yes! Ho Ho Ho ho! Ughatjacka Ughatjacka.... I cant stop this feeling. Nu folk är det på riktigt. Ha haaa.... Vi har seglat papps och jag. Goe goe vinden var det också och den började ropa på oss redan på eftermiddagen. Det var bara att sätta sig i bilen efter jobbet och hämta hunden hemma. Byta om till något mer seglarvänligt... Highheals är inte bra vid segling. Tror jag. Skulle kanske testa? Nej! I bilen igen och iväg och plocka upp pappa på vägen.

Ja han låg ju inte på vägen. Mot Edenryd... Som vanligt var det lite småmysprat i bilen. Och de sedvanliga förmaningarna. - Måste du prata i mobilen när du kör Erika? Ska han säga som pratar i mobil, dricker kaffe, läser tidningen och röker samtidigt som han kör. (lite ljug, men ni fattar)

Eftersom det sög i seglartarmen blev det ingen mat innan seglatsen. Utan det var direkt i båten och iväg. Eller ja, vi fick ju ordna med alla linor, hakar, segel och andra attiraljer som behövs för en tur på sjön. Men iväg kom vi i alla fall. I ett rasande tempo. Det var riktigt bra vind och vi slog bara en gång i viken sen var det raka spåret ut.

Det lutade ordentligt mellan varven. Gött! Jag tränade på det ädla konststycket att rodra och äta äggmacka på samma gång. Om jag klarade det? Ja men hallå! Jag är kvinna. Jag kan till och med prata med mat i mun...

Som vanligt så hade mörkret börjat göra sitt intrång när vi började segla, men det var inte förrän vi slog en bit från skitpricken som det var riktigt mörkt. Måste komma ihåg att äta mer morötter. Mörkerseendet är sådär. Eller ett par nvg kanske skulle se snyggt ut.


I vilket fall som helst så stagvände vi och började återfärden. Ni förstår inte vad jag längtat efter detta. Det är så underbart... Mys... Och att få göra det tillsammans med papps. Det är liksom senapen på rotmoset... Gottgottigottgott... Men som sagt. Det var mörkt. Jag kaptenade och pappa... ja vad gjorde han? Han satt nog mest ner. Nej, han letade vind. Så var det. För som vanligt hade vinden stämplat ut och gått hem. Vi gjorde inte mer än 2 knop. Det gick att styra, men inte mer.

På väg in i viken är det bra att ta sikte på Valjevikens anläggning när det är mörkt. Och det gjorde vi. - Vad är det för lampa dom satt upp på Valjeviken, undrade pappa efter en stund? - Jag vet inte? Ja ja, det var ju bara att ta sikte på den. Jag fluktade runt lite och tyckte att det var mycket lampor längs viken och rätt långt ut på vår styrbordssida. - Äsch, det är väl nu när löven börjat falla som man ser fler lampor tänkte jag i mitt stilla sinne. Vi fortsatte inåt. Fortfarande med siktet inställt på Valjeviken.

Men något kändes fel. Min skojfriske far sa lite skämtsamt: - Undrar om vi är i Rättvik? Jag följde vattenlinjen med blicken och såg plötsligt en rad med stenar lite snett framför oss. - Pappa, inte brukar vi väl vara så här när dom stenarna? - Näe, det brukar vi inte. - Pappa! - Ja! - Dom lamporna som vi ser där är inte Valjeviken. Det är fotbollsplanen i Edenryd... Som jag sagt tidigare. Vegan vänder på en femtioöring eller i alla fall en krona när vinden tillåter knappt styrfart.

Nu kände vi båda att det var dags att ta fram sjökortet på datorna. Det tog en stund och när vi väl hade fått fart på alla tekniska prylar kunde vi lugnt konstatera att vi var i rätt vik och inte i Rättvik. Med rätt kurs. Mellan de röda och gröna pinnarna. Och helt plötsligt i sällskap med vinden...

Vi fick bra fart in i viken. Det var bara att fortsätta segla. Inte slösar man bort sån fin vind. 7 knop i en bäcksvart vik och Erika vid rodret. Kan det bli bättre? - Ser du det gula rundningsmärket pappa? - Nej! Det blev till att ta fram strålkastaren. - Tjohooo, vilken vind, skrek jag högt när vi kom in i ett riktigt vindstråk. Alla lösa prylar kasade runt i båten och adrenalinet flödade.... Här är en som kan segla!!! Eller tydligen inte, för pappa ville helt plötsligt kaptena. - Hrmpf! Fnys! Ja ja, styr du då?

Inte f-n såg vi något gult rundningsmärke och vi kände båda att det var nog dags att slå, vilket vi gjorde med bravur och tappade inte nämnvärt i fart. Sen gjorde vinden så där igen. Bara drog. Som en avlöning. Det var kanske lika bra det för klockan var ganska mycket och temperaturen låg runt + 5 grader Celsius. Brrr!

Vi halade storseglet och seglade för focken och pappa undrade om vi skulle segla in till bryggan. - Pappa! Det är beckmörkt, är det en bra idé? - Nej, det har du nog rätt i. Vi kanske ska ta det när det är ljust...

Skeppskorpor. Ja men visst. Vad tror ni? Tre åt gången, men den sista gången fick jag bara ta två för jag tog fyra första gången och hur många gånger vi stod med fingrarna i kakburken mellan första och sista gången kan väl kvitta.

Perfekt angörning av bryggan och det sedvanliga pysslet innan det var dags för varmkorv och bröd i klubbhuset.

- Pappa! - Ja, vad är det gumman! - Vad snopna dom som tränar på Edenryds Idrottsplats skulle bli om vi seglat rakt upp på fotbollsplanen och frågat om vi var i Rättvik! - Mmm...

Skepp ohoj!