Två blinda ska inte segla...

... speciellt inte som den ene dessutom är döv.

Nu var det så där galet fint väder igen och det var bara att slänga sig på luren och stämma träff med papps i hamnen. Jag behöver inte ens fråga längre. Det bara är så. Fint väder betyder segling.

Vi gjorde i ordning båten och gav oss iväg ut i den påbörjade skymningen. Perfekt vind och vi tänkte båda tanken: ett slag och vi är ute vid "skitpricken" i ett nafs. Pappa plockade fram GPS:en för att lägga in lite waypoints. Kaffetermosen åkte fram i samma handvändning och jag kaptenade. Vinden smekte ansiktet sådär ljuvt som landkrabbor bara kan drömma om.

Men så gjorde vinden så där igen... gick och la sig... mitt i seglingen... skitvind.

Och vi var inte ens halvvägs ut till "skitiga pricken" Stor suck! Vi var en bit från nästa sjömärke som pappa skulle lägga in på GPS:en och pappa säger: - Gå mot den gröna utanför landmärket så jag kan lägga in den. - Pappa! Vi gör en halv "knopp". Det kommer att ta evigheter.

Vi letade vind och letade vind och vi såg ju vinden. Men det var som om vi förde den framför oss. Hur gäckad kan man bli... - Nu blir det nog snart vind! Där framme... Nej! ... Nu! Nu kommer vi in i ett vindstråk! Nej...!

Östersjön bjöd upp till vågdans och det var gammal sjö. Med den "inte fart" vi höll så rullade det på ganska bra i Vegan och Erika intog en något grön färg i ansiktet. - Pappa, jag är sjösjuk. Ge mig något att äta. Det blev en Risifrutti. Gött! Nu har jag något att spy upp. Nä, nu lurades jag. Det blev inget kräk...

Vi insåg att det bara var att vända inåt igen. Om vi nu fick vind så vi kunde få styrfart på båten. Jaaaaaaaaaaa åååååå heeeeeej... det gick. Och det rullade... Och pappa fick starta motorn och det blev motorsegling inåt. Ja, jag vet, men vi hade inte hela natten på oss. Dessutom så känns det bättre i min mage om det inte rullar fram...

Datorns sjökort visade som tur väl var vägen för oss eftersom det vid det här laget var ganska mörkt. - Nu ska vi ha en grön pinne om styrbord och en röd om "barbord", sa pappa. Och vi spanade och spanade och.... nej... men vi ser nog nästa sa jag... - Va! sa pappa. - Äsch, glöm det.

- Nu har vi två pinnar igen... YES! Ser du dom pappa? - Näe... (Inte jag heller, men det kunde jag ju inte säga) Det var nattsvart!

- Nu har vi markeringar igen. OCH Bingo! Nu såg vi dom. Tror jag! - Pappa! Ser du den röda där. - Ja, säger han och tittar inte alls dit jag pekar... Mörkerseendet kunde nog varit bättre. Strålkastare ska införskaffas.

Men vi seglade på och kom lugnt och tryggt in i Edenryd. Ett äventyr rikare. En upplevelse rikare. I sällskap med dessa förbenade insekter.

Småpulandet och i ordningställande är nästan lika mysigt som att segla. Hur kul hade det varit att gå och sätta sig direkt i bilen och köra hem? Inte kul alls. Vi småpratar lite. Myser. Konstaterar vad vi behöver/bör införskaffa till båten. Samma rutiner varje gång. Fast ändå inte. Det är ungefär som med utseendet på viken när man seglar. Ingen dag är den andra lik och viken och rännan ändrar utseende för varje gång. En ny film som spelas upp. Men ändå en klassiker...

Och JA! Vi åt skeppsskorpor!

Skepp ohoj!