Pappa, vad är det som händer....!?

Lördag och klubbsegling. Perfekt vind, solsken... aaaaaahhhhh.... det kändes fint att sätta sig i bilen för att köra hem till pappa för samåkning till hamnen. Skepparmötet avlöpte säkert lugnt och fint, vi kom precis när det var slut... varför ändra ett vinnande koncept:) Banan var enkelt lagd till Jans ära, han skulle vidare till Hällevik och då sparar han rätt mycket tid på att slippa vända in i viken igen efter att ha rundat några av märken längre ut i rännan. Starta vid startbojen - ner och runda gula märket i viken och sen prickrent ut till skitpricken. Hur svårt kan det va?

För en gångs skull så var vi ute färdiga för segling 10 minuter innan vår starttid, 10.31.30. Och den goa och glada stämningen i hamnen fortsatte som vanligt i båten. Jan frågade innan vi gav oss iväg om vi skulle starta på utsatt tid idag. - Det vågar jag inte lova, svarade jag med ett leende. - Nej, man ska inte lova för mycket, svarade han lika glatt. Vi la ut innan Jan och jag hojtade -Hej då, Jan! - Åh vad roligt, fick jag till svar...

Sen vet jag inte vad som hände, vi hissade segel, småpratade, kryssade runt lite i viken och jag fick en känsla av att klockan hade snurrat på ganska ordentligt. - Ska vi inte starta snart pappa? - Nej, vad är klockan? Vi gick ju ut tidigt. - Det står 10.32.32 på GPS:en. Shit fan helvete.... Mot startbojen....

... och iväg. Det var vackert i viken... vi var många båtar som klubbseglade och finns det något som slår synen av hissade segel mot en klarblå himmel? Mmmmmmmm.... Nix... Erika kaptenade denna segling och det var ett snävt slag runt rundningsmärket i viken. Här ska tävlas... Sen kunde vi hålla oss på ganska fast kurs ut mot skitpricken... Eftersom vi nu inte kom i väg i tid hade vi en del båtar framför oss... och två bakom. En Albin Express från Hejan (tror han hade en tystgående motor för han bara svishade förbi oss... fnys) och Sven-Robert och Lasse i den stora jollen... Jag kämpade allt jag kunde för att knappa in på båtarna framför oss. Det var ju först över skitpricken som gällde.

När man går ut i rännan från Hejjans så ska de gröna "pinnarna" vara till vänster(babord) och de röda till höger(styrbord), man går mot farledsriktiningen. Jag höll mig nära gröna pinnar för att vinna lite vatten... Gick på linjen precis mellan två gröna och vi höll fem knop. Hade precis kollat loggen och vinden och allt gick sketabra. Sen kändes allt plötsligt så konstigt. Det kändes som slowmotion i hela båten, men jag hade ju halv vind så vi borde ju inte göra 0 knop... - Pappa, vad är det som händer? Pappa tittar på mig och lägger upp värsta smailet. - Det var som fan, vi gick på grund! skrattar pappa fram. Jag lutar mig ut över styrbordsidan och konstaterar att: -Japp, här var det grunt...

Som tur väl är så har man lugnet själv till far. Det var så grunt att jag hade kunnat ta mig en promenad på botten och hjälpt till att trycka väck båten, men som pappa sa: - Varför blöta ner oss i onödan när vi säkert får loss henne ändå, Vi försökte med vindenskraft och våra kroppar att vicka loss henne från botten. Vi väger för lite. Gött, mer fika ombord alltså...! - Ge mig en skeppsskorpa, sa pappa. Hm det hjälper nog inte att äta nu farsan....

Ner med seglen, starta motorna och full back, samtidigt som pappa tryckte ifrån med spirbommen i fören. Äntligen loss! Det tog nog en halvtimme för oss att komma ut på rätt djup igen. Undrar varför pappa helt plötsligt ville kaptena?

Precis när vi gick på grund passerade jollen oss och när vi sen mötte dom på vår väg ut till skitpricken, ja när dom hade gått i mål, fick vi frågan: - Bytte ni segel eller? - Nä, vi gick på grund. - Ja haa!

Som ni nog förstått fick vi bryta tävlingen men eftersom vädret var optimalt, bra vind, sol och inga vågor så gick vi ut till skitpricken och över målsnöret ändå. Ett slag tillbaka och bra fart in i Valjeviken igen. Jag vet inte vad det var med oss denna lördag. Pappa kaptenade nu och jag frågade om han hade koll på den gröna pinnen, som ju nu ska vara till höger om oss. - Ja, jag tror det. - Men pappa varför är vi så nära landmärket. Nä, men se på fan, där ute är den gröna. Vegan vänder på en femtioöring. Och det är nog tur det. Annars hade nog sjöräddningen fått ett uppdrag. Och dom ska helst inte ha något att göra mer än att sitta och spela kort i sina stugor.

Ja ja, vi tog en fika på väg in. Kaffe och grovbröd med salami. Att en macka kan smaka så bra.

Christian mötte upp oss en bit in i viken med sin fantastiskt fina träsnipa. Åh, en sån vill jag också ha... Vi gick jämsides en bit och passade på att fotografera varandras båtar. Det är ju inte ofta man får bilder på båten när man seglar.

Ner till rundningsmärket i viken och japp, det går inte att sluta när man seglar under så perfekta förhållanden. Pappa hade nog glömt den lilla fadäsen tidigare under dagen för nu var det jag som kaptenade igen. Men visst, vi skojade friskt om att ta nu sikte på de gröna prickarna.... gå gärna på linje mellan dom...

När vi kom i hamn igen och hade lagt till så fick vi ju naturligtvis frågan vart vi tog vägen? Och det fanns ju inget annat att göra än att erkänna. När de förstod att det var jag som gått på grund sa dom snällt: - Det finns två sorters kaptener. De som har gått på grund och de som ska göra det.

Sen fanns det ju dom som inte riktigt trodde på att det var jag som gått på den där elaka lilla sandbanken. Men, kära båtklubbsmedlemmar, i ärlighetens namn, det var jag.

Men det finns ändå förtroende för mig i hamnen för tydligen vill Sven Robert att jag skulle segla med honom i hans jolle, enligt hans fru. Och det gör jag mer än gärna...

Jag har börjat smyga in de andra båtägarna i skeppsskorpsmissbruket genom att helt sonika ta kakburken och bjuda runt... Ha ha, de skulle bara veta... Snart sitter ni där med en burk i ruffen och kan inte hålla fingrarna ifrån den.

Som en fullgod avslutning satte vi oss i bilen och körde in till Sölvesborg och åt stekt sill med potatismos och lingonsylt. Kan livet bli bättre? Tror inte det....

Och naturligtvis konstaterade vi i efterhand att vi kanske skulle markerat på GPS:en var vi gick på grund. Men som tur väl var så satte pappa ett rött kryss på skrovet på båten så vi vet var vi gick på. Sen kan vi ju bara lägga in det i efterhand. Det börjar bli några kryss nu. Ett för där Martin slängde i fiskeutrustningen, ett för var pappa hittade mycket fisk sist han fiskade, ett för grundstötningen....

Skepp ohoj! Undra om en kurs i navigering är skoj!?

Var tog ni vägen...

Hm... nu får vi nog skärpa oss, papps och jag. Onsdagen bjöd på fint segelväder, kanske lite för lite vind, men det sög ändå i tarmen. Så vi gav oss iväg, faktiskt inte alls så sent som vi brukar. Viken bjöd på ett fantastiskt skådespel med segelbåtar och motorbåtar som skar vattenlinjen på ett gudomligt sätt i sin framfart. Sen att vissa inte borde ha motorbåt är ju en annan sak. Fara fram som värsta huliganerna med brölande motorer och noll sjövett. Hrmpf... onödiga svallvågor gör ni också. Medan andra sköter det hur snyggt som helst.

Anyway... pappa hade förberett det mesta som han sa när han ringde, men jag tror nog att det var så att han inte hade återställt allt från seglingen han själv gjorde dagen innan. För även om spindlarna är djääävligt snabba på att spinna nät, så finns det ingen möjlighet att de hunnit göra värsta nätet mellan nerhalad fock och mantåg på mindre än en halvtimme... fy på dig farsan... ja ja, han ska nog få igen.

Det var bara att ge sig ut i viken och idag fick pappa göra det mest jobbet. Jag pulade omkring lite på båten och bara njöt av tillvaron. Christian och hans damsällskap mötte vi på väg ut i rännan. Dom gick iväg en stund för oss, med världens finaste träbåt, motor förvisso, men du är förlåten Crille, den är så fin. Jag försökte få dom att ordna en go sillamacka till oss, men intresset var svalt. Fnys!

Hungern tog som vanligt ett strongt grepp om min mage och pappa dök ner i ruffen för att se vad köket hade att erbjuda. Markill i tomatsås eller Felix köttbullar i gräddsås. - Ja men ta köttbullarna vet ja... Ja, sa pappa, jag har ju inte kopplat in gasoltuben.... Äh, ta köttbullarna ändå... vet ni hur äckelljuvligt kalla köttbulla i gräddsås på burk kan smaka? Inte?! Testa då...

Vi vände en bit innan Lägerholmen och skymningen la sig över Valjeviken... Hur vackert får det bli egentligen? Hur många gånger ska vinden få mojna utan att säga till första. Det gick inte fort. Men det måste ju inte alltid göra det. Det är bara så grymt skönt att befinna sig där. På Vegan. Med pappa....

Jag fick för mig att fiska. Ja jag vet, det måste vara den friska luften som gör mig konstig. Pappa rotade fram drag och fiskedoningar. Ett konstigt fiskespö. Fiskelina monterat på någon slags vinda. - Gör nu inte som din lillebror när han ska fiska, sa pappa. - Nä hä och hur gör han då? - Han tog det bokstavligt när jag sa att han skulle slänga i det på babordsidan. Plums! Hela skiten i Östersjön.

Nu är jag lite mer begåvad än så. Så Plums! i med draget... och ja, det satt fast på linan och linan i det konstiga fiskespöt och fiskespöt satt krampaktigt fast i mina händer. - Pappa, hjälp det rör sig...! - Ja men veva in då... Jag slet som ett djur och det var skittungt. Måste minst vara en 7 kg torsk... Eller 5 kg sjögräs som såg ut som renset från ett ryskt damlag i kulstötning som ansat sig i duschen. -Pappa, rensa! 

I med draget igen... och japp... samma visa.... äh, tredje gången gillt då? Äsch, ni vill inte veta.

Det kommer en motorbåt rakt mot oss, säger pappa plötsligt medan jag storfiskar för fullt. - Ja men det ser ju ut som Lasse, säger jag. Jo då, mycket riktigt. Full fart mot oss. Eller njae, han saktade ju ner när han närmade oss. Han har ju sjövett. -Var tar ni vägen, hojtade han. Där står vi som två fågelholkar och fattar inget. Vi har ju bara seglat och tagit det lugnt. Lasse var ute med sin segelbåt samtidigt som oss och gick in efter en halvtimme. - Vi har varit vid Lägerholmen (nästan, viskade han till mig). - Ni gör bra fart nu, hojtade Lasse. - Loggen har lagt av, sa pappa. Vad gör vi? - Fyra knop!

Det gjorde vi inte länge till för tillslut fick vi starta lilla motorn... Lanternorna hade vi fått tända för länge sen... Hur ska det gå när det blir mörkare och mörkare? Vi får väl ringa och för varna kustbevakningen innan vi ger oss ut. - Nu sticker vi ut i mörket och vi är ute några timmar. Och nej, vi är inte vilse. Har inte gått på grund. Vi bara njuter av tillvaron.

Men vet ni vad. Vi åt inte en enda skeppsskorpa. KATASTROF! Förlåt Gillebagarn! Förlåt!

Lasse stod snällt och tog emot oss när vi kom in i hamnen. Det är trevliga gossar där i Edenryd...

Skepp ohoj.. oj oj oj oj... sjörövarfabbes farfars far... 

Nu går det skam på torra land...

Skäms på oss som inte varit ute och seglat på länge. Papps var ute igår förvisso. Det blåste ordentligt när gubben var ute och han gjorde 7 knop med Vegan. Gött farsan. Men nu behöver vi inte skämmas längre. Jag ska sätta mig i min vita fina bil och köra till hamnen och sen bär det iväg ut till haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaavs...

Vi gjorde en tur förra helgen med mina söner och min äldste sons flickvän. Ni förstår vilket bök. De hade mer bry med spindlarna som finns som ständiga fripassagerare än vad dom njöt av seglingen. - Åh, det är jättemysigt, sa Ebba i samma andetag som hon bad Jakob DÖDA en av de där hemska små liven. Pappa och jag brukar skämta; - Skicka fripassagerarna över bord! Har de tur så är de avlivade redan innan de går över bord, annars går de en långsam drunkningsdöd tillmötes.

Pappa tänkte sig inte riktigt för innan vi gav oss iväg den där söndagen med barnen utan sa till mig, nu kan du lägga ut. Du är kapten. Idag är jag bara fripassagerare. - Ja du vet vad vi brukar göra med dom pappa... *stort garv*

I vanlig ordning kom vi iväg när det hade börjat mörkna och ungarna var hungriga. Tur att det finns skeppskorpor... med mandelsmak. Tack Gillebagaren! Det gick nog en burk under den seglingen och då var vi ändå bara ute en timme. Men vi var ju fem som delade. Ska vi aldrig lära oss att göra någonting i rätt ordning?

Nej, nu har jag inte tid med er. Nu ska jag snöra på seglarskorna och hoppa i våtdräkten... eller tvärtom kanske... det blir så bökigt med skorna först. Våtdräkt! Ja ja men. Både jag och pappa. För tänk OM vi skulle hamna i vattnet... Ni kan se det framför er. Jag vet. Skratta lagom... Hoppa själv i en sådan där kroppstrumpa så får ni se hur ni ser ut. Som vandrande Black Jack i jätteformat...

Skepp ohoj! Lysboj!

Det går inte fort, men det går långsamt...

Onsdagkvällar är klubbseglingskvällar i Edenryd. Och denna onsdag(5 augusti) var det min tur att segla med pappa. Lillebror och papps tog den hedrande 4.e platsen i förra veckans klubbsegling... sen behöver ni inte veta hur många båtar som var med. Det var en klar förbättring från min och pappas förra tävling. Då kom vi sexa. Av hur många båtar ska ni rent ut sagt skita i... det är inte att vinna utan att deltaga... så det så!

Martin seglade med den lilla jollen. Den klär honom riktigt bra. Han startade först och vi kan väl säga som så att när startsignalen gick hade han inte kommit ur hamnen ännu. Men han paddlade tappert på ut till startbojen och kom iväg i ett rasande tempo. Han höll nog en kvarts knop.

Pappa och jag och Fabian startade 18.33. Eller skulle startat 18.33. Vi var faktiskt klara i tid. Lilla jag hade fixat klart allt för seglingen medan pappa hjälpte lillebror att göra klart jollen för segling. Lilja och tider. Martin skred lugnt ner i hamnen med en caffelatte take-away fem minuter före start... Suck!

I vilket fall som helst... ja just det fall kan man nog säga... för när vi skulle hissa storseglet så föll det ner med ett dån igen. Jag stod precis vid bommen och höll på att få en hjärtinfarkt och åka över bord... det gick inte att låsa storseglet. Shit! F-n! Och lite andra svordomar som små barn inte ska höra. Men farsan grejade det och vi kom iväg 18.48 istället. I ett rasande tempo vi med.

Vi kan säga så här... vi seglade ikapp Martin och förbi honom. Men det var på hittesnåret OCH för att Martin fastnat i ett stiltjebälte inne i Valjeviken. Där låg han och guppade i 45 minuter och kom ingenstans. Att paddla är fusk!

På väg mot första rundningsmärket mötte vi en segelbåt från grannhamnen... Herrmans Haja, eller något sådant... De ville vara med... Starten hade gått för en halvtimme sen men de gav sig ner till startbojen och deltog.

Det gick inte fort denna dag. Lättvindsgenuan hängde som lakan på tork på en tvättlina. Fabian spelade Yatsy i ruffen och gnällde över att det gick för sakta. Jag fick placera mig som kuttersmycke på bommen till storseglet och lägga all min tyngd på den. JA, den höll! Fnys!

Och Martin satt forfarande fast i viken. Pappa ringde honom och undrade hur det gick: - Jag ska fan inte köpa någon segelbåt. Det här är ju löjligt! Tacka vet jag rally... sa den sanne tävlingsmänniskan. Ni måste förstå hans frustration... Han vill vinna till varje pris!

Vi gjorde verkligen noll knop. Det stod bara precis jättestilla. Sölvesborgarna hissade spinnakern och undrade förstås om vi andra var korkade som kämpade med våra genuor och andra typer av lakan.... De kom ifatt oss en bit efter andra rundningsmärket... - Har ni några särskilda regler, undrade dom. -Ja, ingen spinnaker, svarade jag!

Så var dom stackarna diskade.

Vi diskade oss själva efter ett tag. Vi kämpade oss ner till innersta rundningsmärket i viken. Åt finskorpor och tjatade på Fabian att han skulle sluta tjata om att han tyckte det var tråkigt. Men när pappa började räkna på tiden med de vindarna vi hade så insåg vi att om vi skulle vara tillbaka till Fabians konfirmation (han är sju) så var det nog bäst att vi bröt.

Lillebror gav upp efter andra rundningsmärket och seglade in i hamn och då menar jag verkligen seglade in i hamn. Han gick för fulla segel ända in till båtplatsen. Coolt! Ja ja, det blåste knappt, men prova själv...

Vi väntade in de andra entusiastiska deltagarna. Johan gick över "målsnöret" 21. 30 ca. Normal tävlingstid ligger nog på en och en halvtimme skulle jag tro.

Jan var den som gav upp sist. Och då hade han tappert kämpat sig runt banan och hade bara ett par hundra meter kvar. Vilket skulle tagit minst en halvtimme att avverka.

Men vi tar nya tag och ser fram emot denna vecka klubbsegling. Vädret och kvällen var som vanligt fantastiskt. Sillen slog vid skymningsdags och Fabian fiskade lite. Napp? Nix! Pappa fick ett bottennapp...

Skepp ohoj! Tugga toy!

Är vi inte framme snart...

Söndag igen. Precis en vecka efter pappas och min lilla utflykt. Lilleman skulle följa med på sin första segling och därmed också sin första "långtur" med segelbåt. Pappa hade seglat ner till Åhus på lördagen och varit ute på lite galej i Åhus. Ja, hör och häpna. Det kan vara liv och rörelse i Åhus.

Vädret var underbart och vi hade med oss blåbär och vispgrädde. Sibyllas kokkorv original på burk till kvällsmat och en massa godsaker till frukost. Fabian och jag tänkte stanna i båten i Edenryd över natten.

Vi tog det lite lugnt i hamnen i Åhus. Pappa småpulade med båten. Jag satt och läste tidningen och Fabian gjorde vad han kunde för att vi skulle få skavsår i öronen. Glassbåten förärades med ett besök. Lakrits och kokos i en stor strut. Herregud! Måste de lägga i så mycket glass i strutarna. Nej, jag vet. Man ska inte klaga. Men två kulor är i verkligheten sex. 

16.56 lämnade vi Åhus för färd mot Edenryd. Segelvädret var perfekt. Vi gick för motor hela rännan ut i och med att vi hade Fabian med oss. Vinden var ostlig och vi gick rakt i vind och kunde hissa segel utan problem. Det vara bara det att när vi väl bestämde oss för att börja segla. Då bestämde sig gud den allsmäktige för att blåsa lite härifrån. Lite därifrån. Lite härifrån igen. Sen där borta ifrån. Därifrån igen. Vågorna blev högre och högre och längre och längre. - Mamma jag är kissig... Shit! - Jag går ner med honom, erbjöd sig pappa snällt. Men jag är inte en så van seglare att jag kände att jag ville kaptena med min son och min far i ruffen... Det var bara att ta tag i eländet och ge sig ner. Och upp snabbt som f-n igen. Numera växer det blåbär på havsbotten i Östersjön och tången har smak av lakrits och kokos... blandat med finskorporna från förra seglatsen.

Det blåste så Fabian blev rädd och vi fick bädda ner honom under filten. Sen sov han gott en stund. Vaknade till. Frågade om vi inte var framme snart och somnade igen. Sov gott en stund. Vaknade och sa att han inte tycker om att segla. Somnade igen. USW... som de säger i Tyskland.

Där kunde vi hamnat om vi haft otur. Eller tur. Välj själv! Det blåste hit och dit och vi kom inte framåt. Vi slog och slog och förflyttade oss nog några decimeter åt gången. Riktigt så illa var det kanske inte. Men det kändes så. Pappa fick både kaptena och gasta. Erika Landkrabba! Hrmpf!

Pappa bad mig hålla lite kolla på sjökortet. Och det gjorde jag i ungefår två mikrosekunder. Någon som spytt i motvind någon gång?

- Mamma jag är kissig!

NEJ! NEJ! NEJ! Kissa på dig.... Näe förlåt.. jag ska hjälpa dig. Hjälpen bestod i att pappa hade en spann i en av sittbrunnarna. Och jag kan säga att det var med nöd och näppe mamman klarade av att lyfta på locket och ta fram den, låta lilleman hala ut den lille och kissa i spannen(han på ena sidan rorskulten och spannen på andra, med morfar vilt försökande med att hålla båten på rätt kurs i vågorna) innan det var dags för ett barhäng, förlåt relingshäng, igen. Någon som tömt kissespannen och spytt i motvind samtidigt någon gång? Och nej jag kunde inte bytt sida. Det vet alla som varit sjösjuka. Det finns inte tid för något... annat än att förorena Österjön. Eller kanske rena den...

Vi tog oss framåt i sakta, men vilt gungande mak och Fabian fortsatte tjata om att han ville vara framme. Det är inte kul att segla. - Jo då envisades morfar och jag. Det är jättekul! Raaaaaalf! Uuuuuuuulriiiiiiiik... Det är jättekul Fabian.... Ge mig en finskorpa pappa. Med mandelsmak. Jag är hungrig...

Fabian fick lära sig om skitpricken och andra sjömärken. När vi väl tagit oss in i rännan i Valjeviken mojnade vinden och det blev riktigt behaglig segling. - Åh vad det är mysigt att segla säger Fabian helt plötsligt. Pappa och jag tittar på varandra... -Ja visst är det Fabian...

Vi angjorde Edenryd ganska sent. Hungriga. Men som vanligt... glada! Proviant fanns ju och det var bara att ta sig till klubbhuset och värma upp Sibylla lite... Vill ni veta något äckligt! Hon var hårig under skinnet... Isch! Ett långt svart hår... Som tur väl var hade pappa med sig lite mat han ock!

Ja vad säger man! Finskorpor är djävligt bra att ha till hands. Gillebagaren borde snart sponsra oss....

Skepp ohoj. Spy är inte skoj!

Barhäng vs. relingshäng

Jag har inte gett upp seglingen. Inte en chans. Det är ju bara så kul. Speciellt när jag kan utöva det tillsammans med nära och kära. Malta ligger där hon ligger och nu bara MÅSTE jag ta tag i hennes skönhetsfel... Hon ska seglas i år. Men för att vi ska kunna göra det måste det till något. Den där flaggstången man fäster lakanen i. Tror det underlättar om man har den på om man ska segla.

Pappa och jag gav oss ut på böljan den blå för en liten tur. Det var för en och en halv vecka sen. På söndagen. Som vanligt hade klockan blivit lite mer än normaltid för att ge sig ut. Men vad gör man inte när vinden och vädret är perfekt. Det var bara att ge sig iväg. Med finskorporna packade. Och kaffet på termosen.

Vi hade verkligen perfekt vind. Ett slag i Valjeviken och vips var vi ute vid Lägerholmen. Med mig som kapten. Eller vips och vips. Det tar ju lite drygt en timme dit. Det tog i ordentligt ett tag och gasten(ja pappa alltså) tyckte jag skulle hejda mig lite. Vi tog in vatten på babordsidan. Ska det seglas så ska det seglas ordentligt...

Innan vi gav oss iväg hade vi snackat lite om att segla ner till Åhus och ta en sillmacka. Vi pratade lite löst om det och frågade varandra lite då och då, men gav aldrig några svar. - Nu är vi mer än halvvägs till Åhus, sa pappa plötsligt. - Ja ha! Oj då! Och så seglade vi på.

Kaffet gjorde sig påmind och lilla jag var tvungen att lätta på trycket. Pappa fick kaptena lite och jag gav mig ner i ruffen för att gå på lilla, och då menar jag lilla, toaletten. För er som aldrig varit i en segelbåt. Nere i ruffen. Med ca 30 graders värme i ett utrymme som inte är större än bagageluckan på en gammal 242:a. Och med ordentlig sjögång. Ni förstår inte vad som hände. Ni andra... Östersjön blev försurad. Och det via relingen. Ett kräks sen var det bra. - Har vi något att äta pappa? Jag är hungrig. - Ja, tacka sören för det när du tömt ut innehållet i havet, tyckte min käre far. - Var är vi förresten, undrade jag. - På havet! - Ååååå, tack pappa! Jag undrade vad det blöta var. -Snart vid rännan in till Åhus, min tös. -Ja ha!

-Åh, titta pappa. Där går lotsen ut. Oj vad dom vinkar glatt på oss...

Som ni nog förstår vid det här laget så angjorde vi gästbryggan i Åhus på söndagskvällen. När? 22.37. Hungriga, men vid glatt mod som alltid. Men förstå att Åhus är dött och stilla som graven en söndagkväll. Sillmacka? Nej. Lingongrova utan smör. Pallade rota fram smöret.

Nu var ju frågan om vi skulle vara mer onormala än vanligt och segla tillbaka till Edenryd. Eller om vi skulle åka en annan typ av fordon tillbaka. Lillebror blev inte förvånad, om man säger så, när papps ringde honom 23.15 och frågade om han hade lust att hämta oss i Åhus...

Båten fick gästa Åhus över natten, medan vi sov sött i våra sängar. På land.

Jag är inte mycket för barhäng, men jag kan säga att efter det relingshänget så hade jag föredragit barhänget. Trots det som kommer dagen efter. Hangover Beethoven. Det skulle bli värre. Men det var jag lyckligt ovetande om under den här turen.

Pappa och lillebror och Tommy fick äran att segla tillbaka henne på måndagen, medan jag lufsade runt i skogarna med fyra nummer för stora gummistövlar med stålhätta och plockade blåbär. Glatt ackompenjerad av Annas glada skratt och blåa tunga...

Skepp ohoj! Drick oboy´