Någon måste vara sist...

... och märkligt nog var det jag idag igen. Först sist till hamnen... fast inte först sist utan sist sist... jag var ju inte den förste som var sist. Och inte den siste som var sist heller. Strunt samma. Det är onsdag och onsdagar är ännu så länge klubbsegling. Om två veckor är onsdagar lördagar fast inte egentligen utan det är bara det att klubbseglingen går på lördagar istället för onsdagar. 

Kaptensmötet var avklarat och pappa hade förberett det mesta på båten när jag anlände till Edenryd. Det är inte lätt att få ihop det när dygnet bara har 24 timmar och på dom timmarna ska man klämma in heltidsjobb, barn som ska sysselsättas(vilket numera är föräldrarnas uppgift. När jag var liten fick vi minsann sysselsätta oss själva), det ska skjutsas ungar hit och dit, mat ska skyfflas in och först helst lagas. Blir jobbigt med korv Stroganoff och ris som inte är tillagad. Riset tar sådan tid att tugga. Vad jag ville komma till är att det finns en anledning till att jag hastade in i hamnen med andan i halsen för andra gången i rad vid en klubbtävling.

Vi var faktiskt ute i viken i god tid till start. Kom dock lite väl långt från startbojen, men vi misströstar inte. Farten var hyfsad och vårt avstånd till de andra deltagande båtarna, som låg i väl samlad trupp, var kanske inte tillfredställande, men heller inte alltför långt iväg. Eller ja, allt är ju relativt.

Det blev ingen så där överdrivet spännande segling. Tror att det hände lite i tätklungan, men vi tuffade på i vårt tempo längst bak. Undrar om smörgåsgrillen, fritösen, äggkokaren och alla andra bra att ha saker gör något på farten?

Faktum är att vi knappade in lite på de två båtarna som låg närmast framför oss och frågan är om vi inte kunnat komma ikapp om det inte varit för att fockskotet släppte precis efter att vi gjort ett slag och siktat in oss på rundningsmärke åååde, som dansken säger: - Jag tar det pappa! Älgakliv upp på däck och JA.... för er som inte provat att ta tag i en genua som lever sitt eget liv i takt med en tillräckligt kraftig vind... ni förstår inte vilken kamp som utspelade sig på Caramba i just det ögonblicket. Jo då, jag fick tag i seglet och envis som man är höll jag ett stadigt grepp för att försöka få fast skothaken i skothornet igen... Det var väldigt nära att fröken Lilja stod på näsan i plurret. 

Om vinden var bra på väg mot Hejjan, så precis bara tvärdog den när vi kom in bakom Prästholmen. Pappa hann både tömma blåsan och laga trerätters middag till oss in vi tagit oss förbi den 300 meter långa ön...

Sen var det bara att göra det bästa av seglingen och försöka rätta till resultatsiffrorna så gott det gick. Och det gick inte gott. Jag lyckades dock skrämma slag på en landkrabban, tillika vän, när jag med ganska bra fart styrde rätt mot flytbryggan vid hamninloppet, där han stod och tittade tillsammans med min son. Var tvungen att styra ganska rakt på för att bibehålla vind och fart och slippa slå en gång till. Och det lyckades jag med.

Otröstligt sist. Men jag kan garantera att vi har det roligast och mysigast av alla deltagarna. Och det är bättre än någon vinst i världen. Nästan!!!

Skeppsskorpor. Ja men hallå! Vad tror ni. Klart att vi åt det. Fast det var riktigt nära att vi glömde bort det. Hemska tanke!

Skepp ohoj!

Det suger i tarmen...

... och inte en segeltur i sikte. Det är värre än värsta tortyren. Nu har vi missat två klubbseglingar på rad, det är rent ut sagt för dj-ligt. Förra veckan var det en 60-årig rocksnubbe som envisades med att lägga sin spelning i skåne på en onsdag... när vi har klubbsegling... hur tänker man då? Och igår sprang papps upp och ner i trapporna och flyttade skåp... räcker det inte med att han gör det på logdansen på fredagarna... där är säkert en och annan välsvarvad piedestal också men det tröstar inte mig när jag vill segla...

Jag har tränat lite på land idag... öppnade fönstret på silverstjärnan när jag cruisade mellan Falkenberg och Kristianstad... påminde kanske lite mer om en tur till Ven med motorbåt än en segeltur med Vegan... men jag fick i alla fall saltstänk i ansiktet då. jag plockade på mig en hög med saltpåsar på Mackedonkan när jag lånade toaletten där(skulle ju aaaaldrig handla hamburgare och pommes mitt i veckan *visslar*). Hällde saltet i handen och slängde ut det genom rutan och vips... saltstänk i ansiktet... göööööttt! Ja ni fattar väl att det regnade!!!

Det får bli toasits... ändring alltså... änd ring... ha ha ha ha.. på det här nu. På onsdag är det jag som seglar klubbtävling... äter skeppsskorpor och svär åt pappas cigarettrök... tror minsann att Malta ska få sig en omgång också... med färgskrapan...

Skepp ohoj!

Här var det grunt...

Nu är det bevisat att fler än jag kan hitta grunda ställen att parkera båten på. Så det så! Men vi tar det från början...

... med det sedvanliga skepparmötet som började 18.00. Nu gled jag in i värsta Martin Lilja stil(för er som inte vet så gled han in en gång till färdigriggad jolle med en kaffelatte i handen fem minuter innan starten gick. Men han fick sitt straff och satt fast i ett stiltjebälte i en timme) en kvart innan starten skulle gå eftersom jag enkom för att segla med pappsen och hade kört 23 mil från Falkenberg... och semestertrafiken var, låt mig säga, dryg. Alla vägens härskare var ute och skulle absolut inte flytta sig för silverstjärnan som hade såååå bråttom... nä nä...

Till saken hör också att min far lyckades få starten framflyttad till 18.45, Edenryds tid, för min skull. Och det tackar man för. Och vilken start sen.... Caramba, med papps vid rodret för en gångs skull, var först över startlinjen tätt följd av alla andra tävlande båtar... Men tyvärr höll den ledningen inte i sig så värst länge. Vi måste verkligen tömma båten på 1 ton onödiga saker och ta bort badstegen som bromsar oss med minst en halv knop.

Spänningen var olidlig ner till första rundningsmärket som skulle passeras om babord... Först gick Gunnar om oss och stal all vinden... Och där gick Martin och Martin förbi oss och tog resterande vind... Men för ända in i Valjviken vad taskiga ni är... Ja ja, dök ner i ruffen och fiskade upp kameran för här skulle fotas. Ett väl samlat startfält med den ledande Caramba nu, om inte sist, så näst sist.

Seglingen gick inne i viken och det var riktigt roligt. Vid tredje rundningsmärket hade vi lite lite vind och dålig styrfart och vi fick se upp för en badflotte!!! - Är vi inte väldigt när land pappa och den där flotten pappa? - Jo vad märkligt.. så långt in brukar inte den markeringen ligga.

Vi fortsatte och Martin och Martin knappade in på de andra båtarna och jag bestämde mig för att ta den här seglingen till att fånga några riktigt fina bilder. Och ja, bättre bilder har nog inte tagit hittills på en klubbtävling. 

När det var dags för att runda det tredje rundningsmärket för andra gången var vi en bit efter Lillebror och Olsson,
en annan benämning för Martin och Martin, och det såg konstigt ut i deras slag. - Pappa, hur ser det ut för Martin? Har han dragit handbromsen mitt i slaget eller har han bara stannat för att byta segel? (som en klubbmedlem frågade mig på fullt allvar när vi fick bottenkänning en gång) Båten visade lite bottenfärg och stod stilla i den vinkeln med full vind i seglen... - Han har ju gått på grund!

Ja ha, det var bara att sätta upp flaggan och hala seglen för att hjälpa lillebrorsan och Olsson bort från stenen som dom vilade sig på en stund. Det är tufft att segla! Precis lagom till att vi satt upp flaggan i aktern (vilket man gör när man bryter en tävling) upptäckte vi att Hejjans följebåt till e-jollarna styrde kosan mot de stensatta seglarna för att hjälpa till. Hrmpf... I vilket fall som helst kunde vi inte rundat märket för alla och då menar jag alla, hade haft en evinnerlig tur vid första rundningen. Ja för att inte tala om dom som rundat den två gånger... Bara ett par meter från rundningsmärket var där inte ens en meter djupt! Det är inte bra när sjömärken inte stämmer.

Martin och Martin fick lift en bit ut och dom hade ju faktiskt inte startat motorn eller hissat flagg och kunde fullföljt tävlingen, men vi visste ju inte hur hon såg ut under till och vi tog oss till hamnen ganska omgående.

Jag tröståt ett par, ett par är väl 6-7 stycken, skeppsskorpor och fortsatte ägna mig åt fotografering av de andra tävlande båtarna...

Det diskuterades lite fram och tillbaka om markeringen och vi kom väl fram till att det varit två markeringar där tidigare och att den längst ut i viken var borta helt enkelt. Och återigen konstaterades det att alla hade haft en enorm tur.

Vikning av segel och sedvanligt iordningställande följde. Det är livet att segla!

Sen var det bara att sätta sig i silverstjärnan igen och bege sig 23 mil enkel resa till Västkusten igen... och vi som inte ens kom i mål. 

Men jag fick det bästa av allt. Ytterligare en underbar segeltur fylld med kvicka kommentarer och rök i näsan av pappas cigg och skeppskorpor... inget jag vill vara utan.

Skepp ohoj! Grundstötning!

Imse Vimse Spindel...

... hade tydligen klättrat upp för masten härom veckan när jag och pappa skulle ut och segla. Martin och Madde var också med i sin båt. 

Det begav sig i alla fall så att vi hade gått ut i viken för att segla och gick för motor. Martin och Madde började hissa segel lite tidigare än oss. Jag kollade vindexen och skulle precis gå upp mot vinden, som vi hade rakt akter ifrån enligt denna lilla pil som sitter högst upp i masten och visar vindriktningen, när jag slänger ett ögonkast på Martin och Madde.

- Pappa, vad håller Martin på med. Han har ju vinden helt fel. Han hissar seglen i medvind...

Min far tittar lite förvånat på mig där han står och säger: - Nej, han har går rakt i vind. Jag kände ingen vind i ansiktet och började fundera på om jag egentligen visste åt vilket håll vindexen skulle peka när vinden kom rakt föröver... Jag slog ett öga på vindexen och sa till pappa: - Något är galet för vi har vinden i nacken enligt vindexen.

Pappa vände blicken mot skyn... Imse vimse spindel klättrar upp för masten, spinner sedan ett nät runtom vindexen, när vinden sen blåser så sitter pilen fast, för att visa tokigt vilket som är rätt...

Skepp ohoj!

Ska det djävlas...

... så är det lika bra att det gör det ordentligt... Onsdag betyder klubbtävling och vi begav oss till hamnen.

Det var tänkt att jag skulle segla med pappsen men det blev ändrat beslut efter skepparmötet. Jag och Martin skulle ge oss ut på vår "jungfrutur" som kapten och gast. Och jo då så att...

I båten och full fart med alla förberedelser. Det gick undan. Sen for jag ut till pappa och Caramba för att hjälpa honom med allt. Det är lugnt... 14 minuter till start! På med genuan, ut med putt-i-frånkorvarna som pappa lägger upp på däck för att det inte ska skita ner båten när den ligger förtöjd. Och dom behövs ju faktiskt inte när båten ligger rätt förtöjd... (vilket inte händer alltid... ha ha ha ha haaa). Allt klart för avgång...

... och så tillbaka till Martin... 6 minuter till start... ut i Valjeviken upp mot vind. Hissa focken och storen... jag sa hissa storen... HISSA STOREN! Nu funkar inte sakerna likadant på lillebrors båt som på pappas båt... Nu vet jag hur det funkar på Martins båt också. Men även om jag tog i för kung och fosterland så gick segelh-lv-tet inte ändå upp. Shit the same, som vi säger i Norra Ströö... det får vara så länge... Starten gick och vi var inte först över startlinjen...

Riktningen togs ut till ettan ner i viken. Och SCCHVÅÅÅNG! så gjorde vi ett ofrivilligt slag, Martin skulle ta upp motorn... och då fick han kåpan till motorn i händerna varpå den slår ner i vattnet och styr oss dit vi inte ville... samtidigt som knopen som Martin, ja ni läser rätt, gjort vid akterliket på focken släpper... vatten upp över fönsterna på båten och fullständig kalabalik. Men vi redde ut det tillslut. För denna gången.

Vi gjorde ett planerat slag vid gula markeringen och sen var det ut mot Prästholmen. Men något var galet. Storen hade fastnat en tre decimeter från toppen på masten och det slog i båten så jag tror minsann att det masserades bort ett par hekto skinka... och det gör ju inget. Men tyvärr blev ju farten lidande.

Runt Prästholmen, håll kolla på vilka markeringar som är vilka enligt båtklubbens bankarta, hitta vind, skota hem, slå igen... var det styrbord eller babord om femman och var fan ligger sexan? Lappen som pappa skrivit över banans sträckning var allt annat än hel. Vi möblerade om lite i ruffen, tömde min damväska på ruffgolvet och lite annat småplock, såg vi till att lägga i en hög på golvet.

Ett samtal till pappa för lite råd om hur i helvete vi skulle få upp storseglet som fortfarande inte satt som det skulle, liknade mest en illa sydd balklänning på en för liten kropp... ja ni fattar...

- Martin om du lyfter lite där så ska jag försöka hissa storen... Voila! Är man inte bara för perfekt:) Men det berättar vi inte för någon att det var jag som löste problemet...

Den fortsatta seglingen gick som en dans och vi knappade in några sekunder. I alla fall på pappas Vega...

20:00:51 gick vi över mållinjen...

Vi halade seglen, trötta men nöjda, vi hade klarat av vår utmaning och det utan att bråka... Helt ofattbart! Nu var det bara det att motorn ville inte starta... choken var avbruten och jag tror att Martins arm är 2 och ½ meter lång nu. Frrrönnönnönnönnönn så gick den igång och vi kunde ta oss in i hamnen och efterföljande möte...

- Det viktiga är inte att vinna utan att deltaga, hör jag någon säga när vi närmar oss bordet. Men vänta nu, det var ju min mun som talade. Vad var det för något dravel nu då. Jag säger som min bror, no names (Ola), det viktiga är inte att vinna utan att förnedra dom andra så mycket som möjligt...

Någon har vänt upp och ner på resultatet.... så är det bara!

Skepp ohoj! 

Caramba...

... hon slet sig!

Ibland ska man kanske bara stanna på land. Eller nej förresten, varför det? Känns onödigt när man kan tillbringa dyrbara minuter av sin tid ombord på en båt. Och då helst en segelbåt...

Måndagkväll och fantastiskt segelväder. Och vad betyder det? Japp, ner till hamnen. I sedvanlig ordning tog jag mig till pappsen för samåkning till hamnen. Pappa kör numera för att jag ska slippa hans körlektioner som jag inte beställt.

Vi har ju numera sällskap på havet av lillebrors och hans båt. Det är så mysigt...! Idag blev det hemgjorda mexicanska biffar innan avfärd. Gott, gott i gott gott!

Pappa och jag masade oss sedan mätta och belåtna bort till Caramba för förberedelser inför kvällens segling. Flytväst kändes onödigt. just då, fett flyter:) Men den åkte på. 

Rutinmässigt gjorde vi skönheten klar för ett litet kvällsäventyr och så gjorde Martin också. Vi hörde hur Martin startade utombordaren på båten för att lägga ut... Pappa drog igång dieselmotorn och det lugnande dunket tog oss ut i viken... för att ta oss in i hamnen igen. Någon hade tagit bort en sprint på vantspännaren på MM:s båt så lillebror höll på att få sig ett ofrivilligt dopp i hamnbassängen... Förbannat farligt, men det hade varit lite kul att se Martin plaska omkring bland tången och ilskna svanar i hamnen...

I vilket fall som helst så gick pappa och jag in och la till i hamnen. Det trixades och fixades och jag kände att nöden ropade... toanöden... in i klubbhuset.... och döm om min förvåning när jag kom ut igen... där låg Caramba som en vågbrytare i hamnen... hit men inte längre... hon hade slitit sig från sin akterförtöjning(vem var det nu som angjorde henne där...*visslar*... ja inte var det jag... då finns det bara två kvar. Martin och/eller pappa. Ja ja, ju fler kockar... Jag vek mig dubbel av skratt. Kom aldrig och klaga på mina knopar igen!

Jag förstår henne, Caramba alltså! Jag hade också gjort allt för att få komma ut till havs! Och jo då, det bar iväg. Och det blev en fantastisk segling. Bra vind... Inga vågor... och vinden höll i sig hela seglingen. Helt otroligt! Måste vara något lurt. Eller kanske kan vi ha det så också. Bäst att inte vänja sig bara.

Skeppsskorporna var med och faktiskt ytterligare en sort. Finskorpor med saffran och korinter. Spökligt lika farmors lussekatter både till smak och konsistens. Förlåt farmor!

Och för en gångs skull så var vi i hamn innan lanternorna behövde tändas och mörkerseendet kopplas på(tur för det funkar ändå inte).

Återigen en underbar upplevelse på havet och i hamn... Livet är underbart att leva!


Skepp ohoj! Putt-i-från-korv...

Den satt lååååångt inne....

... ja inte segelbåten, men väl årets första segling. Men kunde den bli bättre. Riktigt bra vind. Inga vågor. Sol. Perfekt sällskap. Ja det är klart att det var pappa. Men vi hade ju sällskap av en annan båt idag. Lillebror och Madde tog sin premiärtur som kapten och gast idag. Undrar vem som var kapten och vem som var gast? Ja men det är ju inte lätt när halet fastnar i lanternan...

Det blev en sådan där underbart fantastisk segling. Inga fadäser... eller ja... det var lite kaotiskt där i början för Lillebror och Madde, kan bara tänka mig om jag och lillebror seglat ihop. Vi har ju inte hetsigt humör någon av oss... ha ha, det hade slutat med att en av oss åkt överbord och inte hade det varit jag inte:)

Men nu satt jag tryggt i pappas Vega och vi gick upp i vind, hissade storen och focken och lät den underbart smådunkande dieselmotor göra sitt "piiiiiiiiiiip" för att sedan tystna för vinden. Det här behövde min själ.

Ett slag nere i viken sedan var det perfekt, eller nja, som vanligt när vi ger oss ut så är det perfekt vind, men den har ju en tendens att mojna mellan vindstråken. Kan det bero på att klockan var närmare nio när vi gav oss ut på sjön. Nej, nej det kan inte ha med det att göra. Jag vet att det kan blåsa på kvällarna och nätterna också.

I vilket (fock)fall som helst, så var det skön segling ut i rännan. Jo då, vinden tog i lite mellan varven och vi fick oönskad omöblering i ruffen IGEN!

- Vad gör du Erika? Du faller ju av från vinden... undrade pappa vid ett tillfälle... Och jag hade visst fallit. Skorna var hala och försök själva hålla er stående på mjukt slipat träddurk i 45-graders lutning. Det slutade med att jag låg som en ihopknölad segelsäck med rorskulten snodd runt mig själv på något märkligt sätt. Som tur väl var så vände sig pappa inte om utan stod kvar mitt i vägen för mig så jag inte såg ett jota. - Pappa jag ser inget, du står precis framför mig... - Ja ha, ja men jag ser... - Ja men vem är det som håller i rodret? - Ja men det gör visst du! - Tack pappa!

- Skeppsskorpa stumpan? - Ja tack, gärna!

- Vilka lampor ska vi segla efter idag tycker du pappa lilla? Dom på Edenryds fotbollsplan eller dom i Valjeviken....*asgarv* Som vi har skrattat åt denna fadäs.

- Vi kan nog gå ganska nära dom gröna pinnarna idag för jag tror att den sandbanken jag letade upp förra året har flyttat på sig till ett bättre ställe. Eller vad tror du pappa? - Du behöver ju inte försöka hitta varken den eller en ny nu! - Nä hä, här hittar man saker och så vill du inte ha dom. Hrmpf!

Ett slag i höjd med Nymölla och fortsatt jakt efter Lillebror och Madde tillbaka in i viken. Vi fick ju agera följebåt ett tag och kom på efterkälken eftersom vi inte kunde sätta segel förrän låååååångt efter dom. Det är sant! Me promise...

Martin och Madde övade slag inne i viken och pappa fick backvind i seglen för han hade mer koll på vad hans son höll på med än vad han själv gjorde... Pappa fick ta över kaptenandet lite när jag försökte fånga våra segelvänner på bild. Hur lätt är det när dom seglar in i bild... ut ur bild.... in i bild.... ut ur bild....

Sen tog vinden slut: - Du kan kaptena nu Erika för nu är det inte kul! - Åh, tack pappa!

Den underbara segelkvällen led mot sitt slut, i alla fall på havet och vi halade storen och gick för focken en stund. Men sen fick även den säga godnatt...

Angöringen av bryggan gick perfekt som vanligt och sen är det det där mysiga småpysslet ombord som följer varje segling. Man kan aldrig få nog.

Om vi åt? Eeehh, ja, det hör ju liksom till. Det blev nattamat i klubbstugan. Grillade revben, potatissallad, mimosasallad, bröd, jordgubbar och grädde. Vet ni om att man kan dricka grädde. Om inte, fråga storögda Madde. För stora ögon var det hon hade när lillebror tog sig några klunkar... Direkt ur förpackningen...

Ja ha mina skeppsråttor. Jag säger bara, det här var första dagen av resten av den underbara seglingssäsong som väntar....

Skepp ohoj! Våtdräkt!