Någon måste vara sist...

... och märkligt nog var det jag idag igen. Först sist till hamnen... fast inte först sist utan sist sist... jag var ju inte den förste som var sist. Och inte den siste som var sist heller. Strunt samma. Det är onsdag och onsdagar är ännu så länge klubbsegling. Om två veckor är onsdagar lördagar fast inte egentligen utan det är bara det att klubbseglingen går på lördagar istället för onsdagar. 

Kaptensmötet var avklarat och pappa hade förberett det mesta på båten när jag anlände till Edenryd. Det är inte lätt att få ihop det när dygnet bara har 24 timmar och på dom timmarna ska man klämma in heltidsjobb, barn som ska sysselsättas(vilket numera är föräldrarnas uppgift. När jag var liten fick vi minsann sysselsätta oss själva), det ska skjutsas ungar hit och dit, mat ska skyfflas in och först helst lagas. Blir jobbigt med korv Stroganoff och ris som inte är tillagad. Riset tar sådan tid att tugga. Vad jag ville komma till är att det finns en anledning till att jag hastade in i hamnen med andan i halsen för andra gången i rad vid en klubbtävling.

Vi var faktiskt ute i viken i god tid till start. Kom dock lite väl långt från startbojen, men vi misströstar inte. Farten var hyfsad och vårt avstånd till de andra deltagande båtarna, som låg i väl samlad trupp, var kanske inte tillfredställande, men heller inte alltför långt iväg. Eller ja, allt är ju relativt.

Det blev ingen så där överdrivet spännande segling. Tror att det hände lite i tätklungan, men vi tuffade på i vårt tempo längst bak. Undrar om smörgåsgrillen, fritösen, äggkokaren och alla andra bra att ha saker gör något på farten?

Faktum är att vi knappade in lite på de två båtarna som låg närmast framför oss och frågan är om vi inte kunnat komma ikapp om det inte varit för att fockskotet släppte precis efter att vi gjort ett slag och siktat in oss på rundningsmärke åååde, som dansken säger: - Jag tar det pappa! Älgakliv upp på däck och JA.... för er som inte provat att ta tag i en genua som lever sitt eget liv i takt med en tillräckligt kraftig vind... ni förstår inte vilken kamp som utspelade sig på Caramba i just det ögonblicket. Jo då, jag fick tag i seglet och envis som man är höll jag ett stadigt grepp för att försöka få fast skothaken i skothornet igen... Det var väldigt nära att fröken Lilja stod på näsan i plurret. 

Om vinden var bra på väg mot Hejjan, så precis bara tvärdog den när vi kom in bakom Prästholmen. Pappa hann både tömma blåsan och laga trerätters middag till oss in vi tagit oss förbi den 300 meter långa ön...

Sen var det bara att göra det bästa av seglingen och försöka rätta till resultatsiffrorna så gott det gick. Och det gick inte gott. Jag lyckades dock skrämma slag på en landkrabban, tillika vän, när jag med ganska bra fart styrde rätt mot flytbryggan vid hamninloppet, där han stod och tittade tillsammans med min son. Var tvungen att styra ganska rakt på för att bibehålla vind och fart och slippa slå en gång till. Och det lyckades jag med.

Otröstligt sist. Men jag kan garantera att vi har det roligast och mysigast av alla deltagarna. Och det är bättre än någon vinst i världen. Nästan!!!

Skeppsskorpor. Ja men hallå! Vad tror ni. Klart att vi åt det. Fast det var riktigt nära att vi glömde bort det. Hemska tanke!

Skepp ohoj!