Ska det djävlas...

... så är det lika bra att det gör det ordentligt... Onsdag betyder klubbtävling och vi begav oss till hamnen.

Det var tänkt att jag skulle segla med pappsen men det blev ändrat beslut efter skepparmötet. Jag och Martin skulle ge oss ut på vår "jungfrutur" som kapten och gast. Och jo då så att...

I båten och full fart med alla förberedelser. Det gick undan. Sen for jag ut till pappa och Caramba för att hjälpa honom med allt. Det är lugnt... 14 minuter till start! På med genuan, ut med putt-i-frånkorvarna som pappa lägger upp på däck för att det inte ska skita ner båten när den ligger förtöjd. Och dom behövs ju faktiskt inte när båten ligger rätt förtöjd... (vilket inte händer alltid... ha ha ha ha haaa). Allt klart för avgång...

... och så tillbaka till Martin... 6 minuter till start... ut i Valjeviken upp mot vind. Hissa focken och storen... jag sa hissa storen... HISSA STOREN! Nu funkar inte sakerna likadant på lillebrors båt som på pappas båt... Nu vet jag hur det funkar på Martins båt också. Men även om jag tog i för kung och fosterland så gick segelh-lv-tet inte ändå upp. Shit the same, som vi säger i Norra Ströö... det får vara så länge... Starten gick och vi var inte först över startlinjen...

Riktningen togs ut till ettan ner i viken. Och SCCHVÅÅÅNG! så gjorde vi ett ofrivilligt slag, Martin skulle ta upp motorn... och då fick han kåpan till motorn i händerna varpå den slår ner i vattnet och styr oss dit vi inte ville... samtidigt som knopen som Martin, ja ni läser rätt, gjort vid akterliket på focken släpper... vatten upp över fönsterna på båten och fullständig kalabalik. Men vi redde ut det tillslut. För denna gången.

Vi gjorde ett planerat slag vid gula markeringen och sen var det ut mot Prästholmen. Men något var galet. Storen hade fastnat en tre decimeter från toppen på masten och det slog i båten så jag tror minsann att det masserades bort ett par hekto skinka... och det gör ju inget. Men tyvärr blev ju farten lidande.

Runt Prästholmen, håll kolla på vilka markeringar som är vilka enligt båtklubbens bankarta, hitta vind, skota hem, slå igen... var det styrbord eller babord om femman och var fan ligger sexan? Lappen som pappa skrivit över banans sträckning var allt annat än hel. Vi möblerade om lite i ruffen, tömde min damväska på ruffgolvet och lite annat småplock, såg vi till att lägga i en hög på golvet.

Ett samtal till pappa för lite råd om hur i helvete vi skulle få upp storseglet som fortfarande inte satt som det skulle, liknade mest en illa sydd balklänning på en för liten kropp... ja ni fattar...

- Martin om du lyfter lite där så ska jag försöka hissa storen... Voila! Är man inte bara för perfekt:) Men det berättar vi inte för någon att det var jag som löste problemet...

Den fortsatta seglingen gick som en dans och vi knappade in några sekunder. I alla fall på pappas Vega...

20:00:51 gick vi över mållinjen...

Vi halade seglen, trötta men nöjda, vi hade klarat av vår utmaning och det utan att bråka... Helt ofattbart! Nu var det bara det att motorn ville inte starta... choken var avbruten och jag tror att Martins arm är 2 och ½ meter lång nu. Frrrönnönnönnönnönn så gick den igång och vi kunde ta oss in i hamnen och efterföljande möte...

- Det viktiga är inte att vinna utan att deltaga, hör jag någon säga när vi närmar oss bordet. Men vänta nu, det var ju min mun som talade. Vad var det för något dravel nu då. Jag säger som min bror, no names (Ola), det viktiga är inte att vinna utan att förnedra dom andra så mycket som möjligt...

Någon har vänt upp och ner på resultatet.... så är det bara!

Skepp ohoj!