Här var det grunt...

Nu är det bevisat att fler än jag kan hitta grunda ställen att parkera båten på. Så det så! Men vi tar det från början...

... med det sedvanliga skepparmötet som började 18.00. Nu gled jag in i värsta Martin Lilja stil(för er som inte vet så gled han in en gång till färdigriggad jolle med en kaffelatte i handen fem minuter innan starten gick. Men han fick sitt straff och satt fast i ett stiltjebälte i en timme) en kvart innan starten skulle gå eftersom jag enkom för att segla med pappsen och hade kört 23 mil från Falkenberg... och semestertrafiken var, låt mig säga, dryg. Alla vägens härskare var ute och skulle absolut inte flytta sig för silverstjärnan som hade såååå bråttom... nä nä...

Till saken hör också att min far lyckades få starten framflyttad till 18.45, Edenryds tid, för min skull. Och det tackar man för. Och vilken start sen.... Caramba, med papps vid rodret för en gångs skull, var först över startlinjen tätt följd av alla andra tävlande båtar... Men tyvärr höll den ledningen inte i sig så värst länge. Vi måste verkligen tömma båten på 1 ton onödiga saker och ta bort badstegen som bromsar oss med minst en halv knop.

Spänningen var olidlig ner till första rundningsmärket som skulle passeras om babord... Först gick Gunnar om oss och stal all vinden... Och där gick Martin och Martin förbi oss och tog resterande vind... Men för ända in i Valjviken vad taskiga ni är... Ja ja, dök ner i ruffen och fiskade upp kameran för här skulle fotas. Ett väl samlat startfält med den ledande Caramba nu, om inte sist, så näst sist.

Seglingen gick inne i viken och det var riktigt roligt. Vid tredje rundningsmärket hade vi lite lite vind och dålig styrfart och vi fick se upp för en badflotte!!! - Är vi inte väldigt när land pappa och den där flotten pappa? - Jo vad märkligt.. så långt in brukar inte den markeringen ligga.

Vi fortsatte och Martin och Martin knappade in på de andra båtarna och jag bestämde mig för att ta den här seglingen till att fånga några riktigt fina bilder. Och ja, bättre bilder har nog inte tagit hittills på en klubbtävling. 

När det var dags för att runda det tredje rundningsmärket för andra gången var vi en bit efter Lillebror och Olsson,
en annan benämning för Martin och Martin, och det såg konstigt ut i deras slag. - Pappa, hur ser det ut för Martin? Har han dragit handbromsen mitt i slaget eller har han bara stannat för att byta segel? (som en klubbmedlem frågade mig på fullt allvar när vi fick bottenkänning en gång) Båten visade lite bottenfärg och stod stilla i den vinkeln med full vind i seglen... - Han har ju gått på grund!

Ja ha, det var bara att sätta upp flaggan och hala seglen för att hjälpa lillebrorsan och Olsson bort från stenen som dom vilade sig på en stund. Det är tufft att segla! Precis lagom till att vi satt upp flaggan i aktern (vilket man gör när man bryter en tävling) upptäckte vi att Hejjans följebåt till e-jollarna styrde kosan mot de stensatta seglarna för att hjälpa till. Hrmpf... I vilket fall som helst kunde vi inte rundat märket för alla och då menar jag alla, hade haft en evinnerlig tur vid första rundningen. Ja för att inte tala om dom som rundat den två gånger... Bara ett par meter från rundningsmärket var där inte ens en meter djupt! Det är inte bra när sjömärken inte stämmer.

Martin och Martin fick lift en bit ut och dom hade ju faktiskt inte startat motorn eller hissat flagg och kunde fullföljt tävlingen, men vi visste ju inte hur hon såg ut under till och vi tog oss till hamnen ganska omgående.

Jag tröståt ett par, ett par är väl 6-7 stycken, skeppsskorpor och fortsatte ägna mig åt fotografering av de andra tävlande båtarna...

Det diskuterades lite fram och tillbaka om markeringen och vi kom väl fram till att det varit två markeringar där tidigare och att den längst ut i viken var borta helt enkelt. Och återigen konstaterades det att alla hade haft en enorm tur.

Vikning av segel och sedvanligt iordningställande följde. Det är livet att segla!

Sen var det bara att sätta sig i silverstjärnan igen och bege sig 23 mil enkel resa till Västkusten igen... och vi som inte ens kom i mål. 

Men jag fick det bästa av allt. Ytterligare en underbar segeltur fylld med kvicka kommentarer och rök i näsan av pappas cigg och skeppskorpor... inget jag vill vara utan.

Skepp ohoj! Grundstötning!