Caramba...

... hon slet sig!

Ibland ska man kanske bara stanna på land. Eller nej förresten, varför det? Känns onödigt när man kan tillbringa dyrbara minuter av sin tid ombord på en båt. Och då helst en segelbåt...

Måndagkväll och fantastiskt segelväder. Och vad betyder det? Japp, ner till hamnen. I sedvanlig ordning tog jag mig till pappsen för samåkning till hamnen. Pappa kör numera för att jag ska slippa hans körlektioner som jag inte beställt.

Vi har ju numera sällskap på havet av lillebrors och hans båt. Det är så mysigt...! Idag blev det hemgjorda mexicanska biffar innan avfärd. Gott, gott i gott gott!

Pappa och jag masade oss sedan mätta och belåtna bort till Caramba för förberedelser inför kvällens segling. Flytväst kändes onödigt. just då, fett flyter:) Men den åkte på. 

Rutinmässigt gjorde vi skönheten klar för ett litet kvällsäventyr och så gjorde Martin också. Vi hörde hur Martin startade utombordaren på båten för att lägga ut... Pappa drog igång dieselmotorn och det lugnande dunket tog oss ut i viken... för att ta oss in i hamnen igen. Någon hade tagit bort en sprint på vantspännaren på MM:s båt så lillebror höll på att få sig ett ofrivilligt dopp i hamnbassängen... Förbannat farligt, men det hade varit lite kul att se Martin plaska omkring bland tången och ilskna svanar i hamnen...

I vilket fall som helst så gick pappa och jag in och la till i hamnen. Det trixades och fixades och jag kände att nöden ropade... toanöden... in i klubbhuset.... och döm om min förvåning när jag kom ut igen... där låg Caramba som en vågbrytare i hamnen... hit men inte längre... hon hade slitit sig från sin akterförtöjning(vem var det nu som angjorde henne där...*visslar*... ja inte var det jag... då finns det bara två kvar. Martin och/eller pappa. Ja ja, ju fler kockar... Jag vek mig dubbel av skratt. Kom aldrig och klaga på mina knopar igen!

Jag förstår henne, Caramba alltså! Jag hade också gjort allt för att få komma ut till havs! Och jo då, det bar iväg. Och det blev en fantastisk segling. Bra vind... Inga vågor... och vinden höll i sig hela seglingen. Helt otroligt! Måste vara något lurt. Eller kanske kan vi ha det så också. Bäst att inte vänja sig bara.

Skeppsskorporna var med och faktiskt ytterligare en sort. Finskorpor med saffran och korinter. Spökligt lika farmors lussekatter både till smak och konsistens. Förlåt farmor!

Och för en gångs skull så var vi i hamn innan lanternorna behövde tändas och mörkerseendet kopplas på(tur för det funkar ändå inte).

Återigen en underbar upplevelse på havet och i hamn... Livet är underbart att leva!


Skepp ohoj! Putt-i-från-korv...