Tjohoooooooooooooo....

... Jippie! Yes! Ho Ho Ho ho! Ughatjacka Ughatjacka.... I cant stop this feeling. Nu folk är det på riktigt. Ha haaa.... Vi har seglat papps och jag. Goe goe vinden var det också och den började ropa på oss redan på eftermiddagen. Det var bara att sätta sig i bilen efter jobbet och hämta hunden hemma. Byta om till något mer seglarvänligt... Highheals är inte bra vid segling. Tror jag. Skulle kanske testa? Nej! I bilen igen och iväg och plocka upp pappa på vägen.

Ja han låg ju inte på vägen. Mot Edenryd... Som vanligt var det lite småmysprat i bilen. Och de sedvanliga förmaningarna. - Måste du prata i mobilen när du kör Erika? Ska han säga som pratar i mobil, dricker kaffe, läser tidningen och röker samtidigt som han kör. (lite ljug, men ni fattar)

Eftersom det sög i seglartarmen blev det ingen mat innan seglatsen. Utan det var direkt i båten och iväg. Eller ja, vi fick ju ordna med alla linor, hakar, segel och andra attiraljer som behövs för en tur på sjön. Men iväg kom vi i alla fall. I ett rasande tempo. Det var riktigt bra vind och vi slog bara en gång i viken sen var det raka spåret ut.

Det lutade ordentligt mellan varven. Gött! Jag tränade på det ädla konststycket att rodra och äta äggmacka på samma gång. Om jag klarade det? Ja men hallå! Jag är kvinna. Jag kan till och med prata med mat i mun...

Som vanligt så hade mörkret börjat göra sitt intrång när vi började segla, men det var inte förrän vi slog en bit från skitpricken som det var riktigt mörkt. Måste komma ihåg att äta mer morötter. Mörkerseendet är sådär. Eller ett par nvg kanske skulle se snyggt ut.


I vilket fall som helst så stagvände vi och började återfärden. Ni förstår inte vad jag längtat efter detta. Det är så underbart... Mys... Och att få göra det tillsammans med papps. Det är liksom senapen på rotmoset... Gottgottigottgott... Men som sagt. Det var mörkt. Jag kaptenade och pappa... ja vad gjorde han? Han satt nog mest ner. Nej, han letade vind. Så var det. För som vanligt hade vinden stämplat ut och gått hem. Vi gjorde inte mer än 2 knop. Det gick att styra, men inte mer.

På väg in i viken är det bra att ta sikte på Valjevikens anläggning när det är mörkt. Och det gjorde vi. - Vad är det för lampa dom satt upp på Valjeviken, undrade pappa efter en stund? - Jag vet inte? Ja ja, det var ju bara att ta sikte på den. Jag fluktade runt lite och tyckte att det var mycket lampor längs viken och rätt långt ut på vår styrbordssida. - Äsch, det är väl nu när löven börjat falla som man ser fler lampor tänkte jag i mitt stilla sinne. Vi fortsatte inåt. Fortfarande med siktet inställt på Valjeviken.

Men något kändes fel. Min skojfriske far sa lite skämtsamt: - Undrar om vi är i Rättvik? Jag följde vattenlinjen med blicken och såg plötsligt en rad med stenar lite snett framför oss. - Pappa, inte brukar vi väl vara så här när dom stenarna? - Näe, det brukar vi inte. - Pappa! - Ja! - Dom lamporna som vi ser där är inte Valjeviken. Det är fotbollsplanen i Edenryd... Som jag sagt tidigare. Vegan vänder på en femtioöring eller i alla fall en krona när vinden tillåter knappt styrfart.

Nu kände vi båda att det var dags att ta fram sjökortet på datorna. Det tog en stund och när vi väl hade fått fart på alla tekniska prylar kunde vi lugnt konstatera att vi var i rätt vik och inte i Rättvik. Med rätt kurs. Mellan de röda och gröna pinnarna. Och helt plötsligt i sällskap med vinden...

Vi fick bra fart in i viken. Det var bara att fortsätta segla. Inte slösar man bort sån fin vind. 7 knop i en bäcksvart vik och Erika vid rodret. Kan det bli bättre? - Ser du det gula rundningsmärket pappa? - Nej! Det blev till att ta fram strålkastaren. - Tjohooo, vilken vind, skrek jag högt när vi kom in i ett riktigt vindstråk. Alla lösa prylar kasade runt i båten och adrenalinet flödade.... Här är en som kan segla!!! Eller tydligen inte, för pappa ville helt plötsligt kaptena. - Hrmpf! Fnys! Ja ja, styr du då?

Inte f-n såg vi något gult rundningsmärke och vi kände båda att det var nog dags att slå, vilket vi gjorde med bravur och tappade inte nämnvärt i fart. Sen gjorde vinden så där igen. Bara drog. Som en avlöning. Det var kanske lika bra det för klockan var ganska mycket och temperaturen låg runt + 5 grader Celsius. Brrr!

Vi halade storseglet och seglade för focken och pappa undrade om vi skulle segla in till bryggan. - Pappa! Det är beckmörkt, är det en bra idé? - Nej, det har du nog rätt i. Vi kanske ska ta det när det är ljust...

Skeppskorpor. Ja men visst. Vad tror ni? Tre åt gången, men den sista gången fick jag bara ta två för jag tog fyra första gången och hur många gånger vi stod med fingrarna i kakburken mellan första och sista gången kan väl kvitta.

Perfekt angörning av bryggan och det sedvanliga pysslet innan det var dags för varmkorv och bröd i klubbhuset.

- Pappa! - Ja, vad är det gumman! - Vad snopna dom som tränar på Edenryds Idrottsplats skulle bli om vi seglat rakt upp på fotbollsplanen och frågat om vi var i Rättvik! - Mmm...

Skepp ohoj!

Hej vad det går....

... herregud... det blåser riktigt bra vind och vi håller bra fart. 7 knoppar. Det är maxfart för Vegan. Den är lite nyckfull vinden och det är mycket jobb. Stackars pappa. Han skotar så svetten lackar. Men jag har ju fullt upp med att hålla i rorkulten och rätt kurs.

Riktigt nais... vi blir översköljda med saltstänk och vinden biter i ansiktet. Det här mina vänner.... det är riktig segling...

Det finns varken tid för kaffe eller skeppsskorpor, men vad gör det en dag som den här... fika kan vi gör när vi angjort bryggan igen.

Vi får kryssa ganska friskt för att ta oss ut ur viken och rännan känns smal som ett stuprör. Märkligt. Sist vi seglade kändes den hur bred som helst. Åtminstone 3 lastfartyg skull kunna gå jämsides... OK... liten överdrift... skit samma... Jag tror vi missbedömt vinden lite och ett byte av förseglet är nog ett måste. - Pappa!!... Jag halar genuan. Stormfocken ska upp...

Det är bara för lillpappsen att ta sig föröver och utföra sitt gastuppdrag. Har man själv utsett sig till gast så har man. Och kapten, det passar mig utmärkt. Ett plask senare ligger pappa... i vattnet... Skit! Fan! Pappa var sitter handbromsen?


- Erika! Erika! EEERIIIIIIKAAAA!
- Va!? Ja!? Vad är det!?
- Varför står du och gungar fram och tillbaka och drar i armstödet till kontorsstolen? Och varför drar du i snörena till lampan så den tänds och släcks hela tiden...? Och varför i hela fridens namn stänker du vatten från ditt vattenglas i ansiktet. Och har vi inte sagt att fönstrena på andra våningen inte får öppnas. Speciellt inte så det blir tvärdrag.

Gud vad dom är känsliga på det här stället. Tänk om dom kunde jobba istället.... Suck!

Undrar om det är nu jag ska ta dom där sjösjuketabletterna jag fick av pappa...?!

Orättvist...

... det är vad det är.











Fint segelväder. Alldeles perfekt faktiskt...! Suck! Och vad händer då? Jo, då tar papps och min lillebror sig en tur på havet. Grrr... Här sitter en annan fastlåst vid skrivbordet... Hallå! Hallå! Är det någon kvar?! Vem har nyckeln till mitt hänglås?! Misstänksamt tyst och mörkt i korridoren. Hallåååå!!!!?
Ah men va f-n... HALLÅ!

Lååååång suck! Ingen segling. Inga skeppsskorpor. Inget "slut på vind". Ingen grundstötning. Inkentinken. Bara ett hånflinande väder utanför.... nö nö nö nö nö... det blåser och är solsken...

Det är klart att pappa och lillfjanten ska segla. Man kan ju inte få allt här i livet.... men ändå... Hoppas vinden mojnar. Och att skeppsskorporna har mjuknat av fukten. Och att spindlarna invaderat båten så det tar 5 timmar att borsta av sötisskutan.

Nej jag är inte avundsjuk... bara sjösjuk... eller vad det kan heta...

Skepp ohoj!

Här snackar vi bryggsegling...

... men först pratar vi invasion i klubbhuset. Hela Edenryds Båtklubb är invaderat. Av skärmar. Informationsmaterial. Cyklar. Fruktkorgar. Godisskålar. Kakor. You name it. Alla borden och stolarna är som bortblåsta. Nya fina spotlights i taket. (Dessa får ni gärna lämna kvar. Inte bara hålen efter dom:)) Det är inte fult på något sätt. Och dessa saker får gärna vara där. Ett par dagar. HÖGST en vecka:( Klubbhuset är ändå klubbhuset och där vill man kunna laga till lite käk och sitta på den inglasade verandan och gona till sig lite innan det är dags att ge sig ut på havet.
Bo-Dagar är visst orsaken till detta spektakel. Bo på ni. Bara jag får segla.

Papps och jag hittade ett bord och två stolar som inte var ockuperade och kunde i lugn och ro inta vår kvällsvard innan det var dags att ge sig ut på havet. Jag har gått från rugguggla till ruffhäxa till köksjon. Men de´kvittala egentligen. Tror nog ändå att pappa har lagat mat flest gånger till mig under årens lopp. Först som hemma boende barn, sen som hemvändande barn, sen som barn med egna barn som invaderat och tömt kylskåp, sen som "alldelesförmycketmånadkvarislutetavpengarnabarn" med egna barn, sen... ja ni fattar...

Vi åt och jag satte på kaffet. Sen hade kaffebryggaren att göra en halvtimme. Minst! Tror det finns något som heter avkalkning, men jag vet inte säkert. Finns det det? Då är det nog vad den behöver. Den spottar och fräser och stånkar och pyser. Man matar den med 10 koppar vatten. Ut kommer 7...!? Ungefär som med lönen... fast den ekvationen är ännu sämre.

Focken behövde spolas av efter pappas ensamsegling, nästan till Hällevik, förra helgen när det var Röganatta. Den tog sig ett dopp i det salta vattnet. Mod har han min lilla pappa. Det kan man inte säga annat. I mörkrets inbrott begav han sig till Hällevik för att sluta upp med oss fegisar som tagit oss dit landvägen eller per båt i dagsljus. Men det blåste så och att han fick vända i Sölvesborg. Inte lätt att navigera i mörkret efter ett sjökort, lysa med ficklampa på det och samtidigt hålla båten i styr och sig själv i båten. Heja Papps!

Vi hissade focken vid bryggan och det blåste en del och jag kan säga att vi fick vind i focken. Snacka om bryggsegling... nu vet jag hur det går till. På riktigt! Inte bara sån "sitta i båten hela sommaren utan att ge sig ut på havet" bryggsegling.

Utan att hala focken gav vi oss ut. Vi tog allt i omvänd ordning denna dag. Bara för spänningens skull. Det gick bra. Till slut! Vi gick på ett slag ut en bit i rännan. Jag hade lite svårt att hitta vind och det blåste. Blåste inte. Blåste. Blåste inte... Vi var tvungna att slå och nu vet jag hur det känns när det blåser så lite att man inte ens har styrfart. Det gick liksom bara runt. Pappa hjälp! i

Tydligen skulle vi inte längre ut för Caramba slog av sig själv och vi gick inåt igen. Sa jag att vi var nära och då menar jag nära den där förrädiska gröna pinnen som var orsaken till min förra incident. -Inte? Det var vi.

Ja ja, vi tog oss in i mot Prästholmen. Halade seglen. För vinden tog liksom slut. I nattens mörker. Månen var full. Och ja, bara månen. Det är så himla skönt. Alldeles tyst och vindstilla. Vi låg och drev runt i viken. Gjorde henne färdig för natten. Startade motorn och puttrade in mot hamnen för att lägga till. UTAN sällskap av 1 miljard insekter... YES!

Kaffe i båten. Några skeppskorpor. Jag läste lite på sjökortet. Kaj, vår käre familjepräst har minsann ett eget märke. Trevligt! Men varför märker man ut landningsbana på flygplats på ett sjökort. Eller motorväg?? - Det hänger ju kvar sen hjulångarna... ha ha ha pappa. Skitkul!

Naisigt pappa! Än en gång!

Skepp ohoj!

Två blinda ska inte segla...

... speciellt inte som den ene dessutom är döv.

Nu var det så där galet fint väder igen och det var bara att slänga sig på luren och stämma träff med papps i hamnen. Jag behöver inte ens fråga längre. Det bara är så. Fint väder betyder segling.

Vi gjorde i ordning båten och gav oss iväg ut i den påbörjade skymningen. Perfekt vind och vi tänkte båda tanken: ett slag och vi är ute vid "skitpricken" i ett nafs. Pappa plockade fram GPS:en för att lägga in lite waypoints. Kaffetermosen åkte fram i samma handvändning och jag kaptenade. Vinden smekte ansiktet sådär ljuvt som landkrabbor bara kan drömma om.

Men så gjorde vinden så där igen... gick och la sig... mitt i seglingen... skitvind.

Och vi var inte ens halvvägs ut till "skitiga pricken" Stor suck! Vi var en bit från nästa sjömärke som pappa skulle lägga in på GPS:en och pappa säger: - Gå mot den gröna utanför landmärket så jag kan lägga in den. - Pappa! Vi gör en halv "knopp". Det kommer att ta evigheter.

Vi letade vind och letade vind och vi såg ju vinden. Men det var som om vi förde den framför oss. Hur gäckad kan man bli... - Nu blir det nog snart vind! Där framme... Nej! ... Nu! Nu kommer vi in i ett vindstråk! Nej...!

Östersjön bjöd upp till vågdans och det var gammal sjö. Med den "inte fart" vi höll så rullade det på ganska bra i Vegan och Erika intog en något grön färg i ansiktet. - Pappa, jag är sjösjuk. Ge mig något att äta. Det blev en Risifrutti. Gött! Nu har jag något att spy upp. Nä, nu lurades jag. Det blev inget kräk...

Vi insåg att det bara var att vända inåt igen. Om vi nu fick vind så vi kunde få styrfart på båten. Jaaaaaaaaaaa åååååå heeeeeej... det gick. Och det rullade... Och pappa fick starta motorn och det blev motorsegling inåt. Ja, jag vet, men vi hade inte hela natten på oss. Dessutom så känns det bättre i min mage om det inte rullar fram...

Datorns sjökort visade som tur väl var vägen för oss eftersom det vid det här laget var ganska mörkt. - Nu ska vi ha en grön pinne om styrbord och en röd om "barbord", sa pappa. Och vi spanade och spanade och.... nej... men vi ser nog nästa sa jag... - Va! sa pappa. - Äsch, glöm det.

- Nu har vi två pinnar igen... YES! Ser du dom pappa? - Näe... (Inte jag heller, men det kunde jag ju inte säga) Det var nattsvart!

- Nu har vi markeringar igen. OCH Bingo! Nu såg vi dom. Tror jag! - Pappa! Ser du den röda där. - Ja, säger han och tittar inte alls dit jag pekar... Mörkerseendet kunde nog varit bättre. Strålkastare ska införskaffas.

Men vi seglade på och kom lugnt och tryggt in i Edenryd. Ett äventyr rikare. En upplevelse rikare. I sällskap med dessa förbenade insekter.

Småpulandet och i ordningställande är nästan lika mysigt som att segla. Hur kul hade det varit att gå och sätta sig direkt i bilen och köra hem? Inte kul alls. Vi småpratar lite. Myser. Konstaterar vad vi behöver/bör införskaffa till båten. Samma rutiner varje gång. Fast ändå inte. Det är ungefär som med utseendet på viken när man seglar. Ingen dag är den andra lik och viken och rännan ändrar utseende för varje gång. En ny film som spelas upp. Men ändå en klassiker...

Och JA! Vi åt skeppsskorpor!

Skepp ohoj!

Här glider vi inte runt på några räkmackor...

... men väl på mackor gjorda på kavring med sallad, en röra gjord på rödlök, parika, citronpeppar, persilja och creme fraiche och med rökt makrill. Det var så vi började seglingen i torsdags när jag spontanringde Anna för att fråga om hon hade lust att hänga med ut på havet. Och som vanligt är denna fantastiska kvinna med på det mesta...

Vi bestämde att vi skulle ses i hamnen klockan 19. Det var bara att slänga sig i bilen, köra och hämta upp pappsen på vägen och sen ner till hamnen. Eller rättare sagt, jag flyttade över mig själv och mitt pick och pack till pappas bil. Det blir billigare när han kör och så slipper jag ha honom som trafiklärare.

Vädret var så där sensommarperfekt. Sol. Lagom vind. Varmt.

Jag stökade i köket när Anna anlände till båtklubben och vi fick tid för lite tjejsnack medan jag gjorde mackor och pappa fixade till båten. Anna blev beordrad att sätta sig ner på en stol och bara njuta av tillvaron.

Vet ni hur gott det smakar med en makrillsmörgås klockan 19.30 en torsdag när höstsolen kittlar en på näsan, det småkluckar runt båten och pappa berättar gamla minnen... Nej det kan ni inte föreställa er.

Fru Kroon bjöd oss på en påse med perfekt mogna plommon till efterrätt och det tackar vi för. De är alltid lika glada och trevliga. Sånt gillar vi...

Vi gav oss ut vid åtta snåret och det var lagom vind för att få en inbiten gammal fiskardotter att direkt falla för det här med segling. Anna njöt, pappa njöt(tydligen så mycket att han helt plötsligt satte sig i knät på Anna. Kan bero på att han tappade balansen när det krängde till lite i båten. Men man kan inte vara så säker) Och jag njöt. Även om vinden var lite nyckfull och det inte var helt lätt att parera vågor och vind. Men jag börjar få rätt bra kläm på det. Och JA, vi lyckades hålla oss på rätt sida om de röda och gröna pinnarna... nästan... Det är inte så lätt, så skaka inte på huvudet. Det var mörkt. Vi hade fullt upp med att prata och umgås ju. Men vi gick i alla fall inte på grund. Inte den här gången.

Det finns en sten som ligger på en meter och vi gör tydligen allt för att försöka hitta den. Men jag tycker nog att vi kan försöka hitta den på ett annat sätt än att segla in i den. Jag har ställt frågan ett par gånger till pappa: - Var ungefär ligger den? Och jag får alltid samma svar: - Det vet jag inte, men det märker vi... Suck!

Vi gick nästan ända ut till skitpricken innan vi vände inåt igen. Och Östersjön vände också... Eller i alla fall så slutade det blåsa. Nu blev det ett sånt där fenomen igen med hängande lakan. - Pappa, du får kaptena, det är tråkigt när det inte blåser... Jag ska äta plommon nu. Anna vill du ha?

Så pappa fick kaptena medan jag och Anna käkade plommon och pratade. Vilket vi är vääääldigt bra på. - Pappa vill du kanske också ha plommon....?

Det tog en stund att ta sig in, men vad gör det. Jag kan bara hålla med Anna i hennes kommentar när vi passerade Nymölla: -Inte trodde jag att jag någonsin skulle säga att till och med bruket i Nymölla är vackert från havet.

Vi angjorde bryggan vid halv elva i sällskap med cirka 1 miljon flygfän som letade sig in i öronen och innanför kragen på jackan... Anna var nöjd, riktigt nöjd. Det är så kul när man kan glädja andra med så små medel. Vi var alla nöjda. Det var en fin tur.

Som kunde slutat med focken i Östersjön. När vi gjorde Caramba klar för natten så upptäckte jag att haken till focken hade öppnat sig och den gick inte att stänga... Ja ja, ingen större skada skedd, men det skapar ju mer jobb. Så är det att ha båt... Tur man har en gast som fixar allt sånt.

Jag måste ta tag i Malta nu. Jag längtar så tills hon blir klar. Här ska jobbas på henne hela vintern för till nästa vår ska hon ligga klar för segling... den lilla träpärlan. Sen ska jag spara till en lite större, snabbseglande båt... Det är så häftigt när det går fort... i en segelbåt...

Anna, Anna vi glömde äta Wienerbröden och skeppskorporna. Eller vi och vi, du din stackare fick inte kaffe och kaka. Pappa och jag slängde i oss en kopp kaffe och ett kladdigt wienerbröd när vi var klara med båten. Det måste vara perfekt för kroppen klockan elva på natten. Precis innan läggdags.. Du har fikan till godo vännen...

Tittar ut genom fönstret... bra vind... klar blå himmel...

- Hej pappa, är du ledig idag?

Skepp ohoj! Renbäddad koj!