Pappa...

... är du hemma i helgen? - Ja, det skulle jag tro. - Kanoners kanoner, då kan vi segla lite... - Det skulle vi kunna göra! - Åh vad roligt, det drar och sliter i tarmen. - Det är bara en liten väsentlig detalj som måste till. - Vad då? Vind, eller? *asgarv* - Jag har inte mastat på!

Min gamle far inser inte att det är förenat med trafikfara att förmedla detta till mig när jag ligger på aningens aningens för hög hastighet på motorvägen på väg till Göteborg...

- Vad då inte mastat på?
- Nej, jag har inte hunnit!

Fattar ni? Jag svimmade nästan. Från att ha varit den som knappt tar upp båten på vintern för han vill segla så mycket som möjligt, så har han sjunkit till att bli en av de som man rister på huvudet åt för att det gått halva säsongen innan de mastat på.

Jag deppar. Jag går nog in i  maststaget snart. Och det vet man ju hur svårt det är att komma tillbaka efter något sådant...

Så deppat klart. Upp ur skiten... Ha haaaaaa! Gammelman fajsbuckade idag att storseglet var på plats, jo då han har minsann skaffat FB på äldre dar. Och om storseglet är på plats... då måste masten vara på.. om jag nu inte minns fel för det känns som 14 evigheter sedan jag seglade. Och DET mina vänner, det är länge det.

Tra la la... segla segla segla... tjo hooooooooo!

Skepp o´hoj!

Nu går skam på torra land...

... och jag får skämmas som inte ens varit i närheten av en båt sedan förra sommaren. Skulle kunnat segla med lillebror i lördags, men en annan sjuka än sjösjukan satte stopp för detta. Fast det kändes som jag varit på sjön i flera veckor. Ja ja!

Längtar efter vattenstänk, måsskrik och skeppsskorpor... spindlar och vassloppor. Japp, även det sistnämnda saknas. Pappas Vega!

Tänk om man skulle snika till sig en havstur med en vän på lördag. En vän som har en stooooor båt. Nästan som ett skepp! Ska ju ändå till landet med krona på lördag. Det är bara ett litet hinder... hmmmm... jag brukar kunna lösa problem.

Ni andra då? Har ni varit ute och kaptenat och fått njuta av havet, vinden och insnodda tampar? Bra där!

Vi syns på sjökortet! För i den här takten så är det så nära havet jag verkar komma i år!

*skulle man kunna bada med sjökortet och ha fönen på så det känns som jag verkligen är på havet. Måsarna skriker ju utanför fönstret och salt är jag ju själv....*


Skepp å hoj!

Ruffhäxan har fastnat med flytvästen i vantstagen!

För inte kan det vara så att hon inte haft tid att skriva om alla de två seglatser som hon lyckats ta sig ut på i år. Fy skäms din gamla skramla. Förlåt! Förlåt! Jag skäms!

Första seglingen för i år var den när jag skulle vara tävlingsansvarig för klubbseglingen. Hur tänkte man där egentligen? Jag tackar dock för äran, som faktiskt infinner sig hela tre gånger i år. Hur som helst, jag begav mig till Edenryd i god tid för att förbereda seglingen och la upp en riktigt rolig bana med mycket trixande och tänkande för kaptenerna... startbojen, 1:an babord, 3:an babord, 4:an stybord, 11:an styrbord, 7:an och 8.an prickrent, 3:an styrbord, 1:an babord och sedan mål.

Denna perfekta banläggning presenterades på skepparmötet. Dock med omedelbara protester efter första posten... 1:an är inte där. Inte 3.an heller. Och inte 4:an. PANG! Pannan i bordet! OK! Tänk snabbt! Ny bana gjordes och i vanlig ordning var det lika många åsikter som deltagare. - Vänta nu lite! Jag är tävlingsledare och banläggare och bestämmer! Nu seglar vi så här!... Inte det nej! Gunnar har bråttom hem... suck! Ja ja... bättre ordning nästa gång.

Lillebror och jag seglade i hans Elfström 65:a och pappa seglade med Siv. Ja allstå inte med båten Siv. Utan Siv följde med honom i Caramba. Och det började bra. Alla båtarna fick kanonstart utom pappa för han strulade till det lite vid startbojen och fick ta en liten extra tur i viken.

Och seglingen var som vanligt... INGEN VIND! Men alla båtarna tog sig runt utan större fadäser. Vårt fockskot släppte några gånger, ja det var inte jag som slagit knopen... men jag kravlade runt och fixade det... utan att få storsegelbommen i huvudet. Men vi kan säga så här: - Det var djävligt nära!

Sen agerade jag spirbom... också mycket intressant!

Lite omseglade blev vi allt, men vi tog tillbaka vår position... tävlingsmänniskor? Vi? Naaaaj, det tror jag inte.

Vi hamnade i ett stiltjebälte... och två tävlingsgalna syskon i ett stiltjebälte kan medföra vissa "kanske för tillfället inte så väl passande ord" 

Ja ja, i mål kom vi i alla fall. Roligt hade vi som vanligt. Men jag saknade skeppskorporna och papps!

Men det tog jag igen vid nästa segling. Som även den hade mig som chef. Eller nja, ni förstod nog redan innan det där med deltagare och viljor... Säger bara suck! Nu var i alla fall alla markeringarna ute och det underlättade något.

Riktigt rolig segling. Kamp från start till mål. Och jag seglade med pappa! Och vi åt skeppsskorpor! När vi kom i mål. För det fanns inte tid under seglingen. Så jämnt lopp har det aldrig varit.

Och vilken rolig bana sen. Och vind! Vi hade vind! Och vi stal vind från varandra. Sånt är kul!

Mindre kul är det med spindlarna som mer eller mindre ockuperar båten mellan seglingarna. Rätt som det är har man en spindel hängande framför sig, vilket resulterar i lockigt hår a´ la Kalles jul. 

Vi vann inte. Men ska vi lyckas göra det får vi tävla mot roddbåtar. Men åter igen! Det är ju så himla kul. Jag bara älskar segling och havet! Och att få segla med pappa är underbart!

Längtar redan till nästa segling... Idag skulle man verkligen seglat! Goe goe vinden! Får ägna mig åt en annan vind istället. Husvinden! Där går det inga vågor och det finns inga skeppskorpor heller. Det enda som gungar är när jag reser mig för fort efter att satt ner flyttkartongerna som åker upp dit... Man har ju blivit västkustbo...

Dåligt med skärgård här... får väl bygga mig en: - Ska man skaffa båt i Falkenberg måste man bygga en skärgård först!

Skepp ohoj! Karbinhake!

Som jag har längtat!

Caramba ligger i vattnet. Äntligen! Till helgen blir det till att masta på och sen jädrar i havet ska här seglas. På längden och bredden, tvärsen och korsen. Inga grundstötningar i år. Eller det kan jag ju inte lova. Dags att bunkra skeppsskorpor inför årets alla seglingar med superkaptenen pappa! 

Vad skulle jag gjort utan honom och hans tålamod när jag hänger där i masten och dinglar för att jag lyckats sno in foten i storseglet precis när farsan hissar segel. Eller riktigt så klantig är jag nog inte. Tror jag. Klantig förresten. Lite charmigt klumpig... Och när det väl gäller har jag koll på sakerna. Kanske...

I år blir det ingen sjösättning av Malta. Hon får ligga på torra land. Jag frågade pappa om vi inte bara kunde sjösätta henne för skojs skull så jag kan småpula på min båt i gunget av vågskvalpet inne i hamnen. Men svaret blev två tvära: Nej! Så kul ska vi inte ha! 

Två svar blev det för att min lillebror råkade befinna sig i samma rum. Han tillade dessutom: - Jag borde få nöjet att göra kaffeved av den båten med tanke på hur många timmar jag lagt på henne.... *sur* Här görs inte kaffeved av något. Och nöjet som de pratar om är att det alltid blir lika stor uppståndelse när hon åker i plurret... för hon tar först en vända ner på havsbotten och vänder. Träbåtar kan bete sig så ibland...

Sea you!

Någon måste vara sist...

... och märkligt nog var det jag idag igen. Först sist till hamnen... fast inte först sist utan sist sist... jag var ju inte den förste som var sist. Och inte den siste som var sist heller. Strunt samma. Det är onsdag och onsdagar är ännu så länge klubbsegling. Om två veckor är onsdagar lördagar fast inte egentligen utan det är bara det att klubbseglingen går på lördagar istället för onsdagar. 

Kaptensmötet var avklarat och pappa hade förberett det mesta på båten när jag anlände till Edenryd. Det är inte lätt att få ihop det när dygnet bara har 24 timmar och på dom timmarna ska man klämma in heltidsjobb, barn som ska sysselsättas(vilket numera är föräldrarnas uppgift. När jag var liten fick vi minsann sysselsätta oss själva), det ska skjutsas ungar hit och dit, mat ska skyfflas in och först helst lagas. Blir jobbigt med korv Stroganoff och ris som inte är tillagad. Riset tar sådan tid att tugga. Vad jag ville komma till är att det finns en anledning till att jag hastade in i hamnen med andan i halsen för andra gången i rad vid en klubbtävling.

Vi var faktiskt ute i viken i god tid till start. Kom dock lite väl långt från startbojen, men vi misströstar inte. Farten var hyfsad och vårt avstånd till de andra deltagande båtarna, som låg i väl samlad trupp, var kanske inte tillfredställande, men heller inte alltför långt iväg. Eller ja, allt är ju relativt.

Det blev ingen så där överdrivet spännande segling. Tror att det hände lite i tätklungan, men vi tuffade på i vårt tempo längst bak. Undrar om smörgåsgrillen, fritösen, äggkokaren och alla andra bra att ha saker gör något på farten?

Faktum är att vi knappade in lite på de två båtarna som låg närmast framför oss och frågan är om vi inte kunnat komma ikapp om det inte varit för att fockskotet släppte precis efter att vi gjort ett slag och siktat in oss på rundningsmärke åååde, som dansken säger: - Jag tar det pappa! Älgakliv upp på däck och JA.... för er som inte provat att ta tag i en genua som lever sitt eget liv i takt med en tillräckligt kraftig vind... ni förstår inte vilken kamp som utspelade sig på Caramba i just det ögonblicket. Jo då, jag fick tag i seglet och envis som man är höll jag ett stadigt grepp för att försöka få fast skothaken i skothornet igen... Det var väldigt nära att fröken Lilja stod på näsan i plurret. 

Om vinden var bra på väg mot Hejjan, så precis bara tvärdog den när vi kom in bakom Prästholmen. Pappa hann både tömma blåsan och laga trerätters middag till oss in vi tagit oss förbi den 300 meter långa ön...

Sen var det bara att göra det bästa av seglingen och försöka rätta till resultatsiffrorna så gott det gick. Och det gick inte gott. Jag lyckades dock skrämma slag på en landkrabban, tillika vän, när jag med ganska bra fart styrde rätt mot flytbryggan vid hamninloppet, där han stod och tittade tillsammans med min son. Var tvungen att styra ganska rakt på för att bibehålla vind och fart och slippa slå en gång till. Och det lyckades jag med.

Otröstligt sist. Men jag kan garantera att vi har det roligast och mysigast av alla deltagarna. Och det är bättre än någon vinst i världen. Nästan!!!

Skeppsskorpor. Ja men hallå! Vad tror ni. Klart att vi åt det. Fast det var riktigt nära att vi glömde bort det. Hemska tanke!

Skepp ohoj!

Det suger i tarmen...

... och inte en segeltur i sikte. Det är värre än värsta tortyren. Nu har vi missat två klubbseglingar på rad, det är rent ut sagt för dj-ligt. Förra veckan var det en 60-årig rocksnubbe som envisades med att lägga sin spelning i skåne på en onsdag... när vi har klubbsegling... hur tänker man då? Och igår sprang papps upp och ner i trapporna och flyttade skåp... räcker det inte med att han gör det på logdansen på fredagarna... där är säkert en och annan välsvarvad piedestal också men det tröstar inte mig när jag vill segla...

Jag har tränat lite på land idag... öppnade fönstret på silverstjärnan när jag cruisade mellan Falkenberg och Kristianstad... påminde kanske lite mer om en tur till Ven med motorbåt än en segeltur med Vegan... men jag fick i alla fall saltstänk i ansiktet då. jag plockade på mig en hög med saltpåsar på Mackedonkan när jag lånade toaletten där(skulle ju aaaaldrig handla hamburgare och pommes mitt i veckan *visslar*). Hällde saltet i handen och slängde ut det genom rutan och vips... saltstänk i ansiktet... göööööttt! Ja ni fattar väl att det regnade!!!

Det får bli toasits... ändring alltså... änd ring... ha ha ha ha.. på det här nu. På onsdag är det jag som seglar klubbtävling... äter skeppsskorpor och svär åt pappas cigarettrök... tror minsann att Malta ska få sig en omgång också... med färgskrapan...

Skepp ohoj!

Här var det grunt...

Nu är det bevisat att fler än jag kan hitta grunda ställen att parkera båten på. Så det så! Men vi tar det från början...

... med det sedvanliga skepparmötet som började 18.00. Nu gled jag in i värsta Martin Lilja stil(för er som inte vet så gled han in en gång till färdigriggad jolle med en kaffelatte i handen fem minuter innan starten gick. Men han fick sitt straff och satt fast i ett stiltjebälte i en timme) en kvart innan starten skulle gå eftersom jag enkom för att segla med pappsen och hade kört 23 mil från Falkenberg... och semestertrafiken var, låt mig säga, dryg. Alla vägens härskare var ute och skulle absolut inte flytta sig för silverstjärnan som hade såååå bråttom... nä nä...

Till saken hör också att min far lyckades få starten framflyttad till 18.45, Edenryds tid, för min skull. Och det tackar man för. Och vilken start sen.... Caramba, med papps vid rodret för en gångs skull, var först över startlinjen tätt följd av alla andra tävlande båtar... Men tyvärr höll den ledningen inte i sig så värst länge. Vi måste verkligen tömma båten på 1 ton onödiga saker och ta bort badstegen som bromsar oss med minst en halv knop.

Spänningen var olidlig ner till första rundningsmärket som skulle passeras om babord... Först gick Gunnar om oss och stal all vinden... Och där gick Martin och Martin förbi oss och tog resterande vind... Men för ända in i Valjviken vad taskiga ni är... Ja ja, dök ner i ruffen och fiskade upp kameran för här skulle fotas. Ett väl samlat startfält med den ledande Caramba nu, om inte sist, så näst sist.

Seglingen gick inne i viken och det var riktigt roligt. Vid tredje rundningsmärket hade vi lite lite vind och dålig styrfart och vi fick se upp för en badflotte!!! - Är vi inte väldigt när land pappa och den där flotten pappa? - Jo vad märkligt.. så långt in brukar inte den markeringen ligga.

Vi fortsatte och Martin och Martin knappade in på de andra båtarna och jag bestämde mig för att ta den här seglingen till att fånga några riktigt fina bilder. Och ja, bättre bilder har nog inte tagit hittills på en klubbtävling. 

När det var dags för att runda det tredje rundningsmärket för andra gången var vi en bit efter Lillebror och Olsson,
en annan benämning för Martin och Martin, och det såg konstigt ut i deras slag. - Pappa, hur ser det ut för Martin? Har han dragit handbromsen mitt i slaget eller har han bara stannat för att byta segel? (som en klubbmedlem frågade mig på fullt allvar när vi fick bottenkänning en gång) Båten visade lite bottenfärg och stod stilla i den vinkeln med full vind i seglen... - Han har ju gått på grund!

Ja ha, det var bara att sätta upp flaggan och hala seglen för att hjälpa lillebrorsan och Olsson bort från stenen som dom vilade sig på en stund. Det är tufft att segla! Precis lagom till att vi satt upp flaggan i aktern (vilket man gör när man bryter en tävling) upptäckte vi att Hejjans följebåt till e-jollarna styrde kosan mot de stensatta seglarna för att hjälpa till. Hrmpf... I vilket fall som helst kunde vi inte rundat märket för alla och då menar jag alla, hade haft en evinnerlig tur vid första rundningen. Ja för att inte tala om dom som rundat den två gånger... Bara ett par meter från rundningsmärket var där inte ens en meter djupt! Det är inte bra när sjömärken inte stämmer.

Martin och Martin fick lift en bit ut och dom hade ju faktiskt inte startat motorn eller hissat flagg och kunde fullföljt tävlingen, men vi visste ju inte hur hon såg ut under till och vi tog oss till hamnen ganska omgående.

Jag tröståt ett par, ett par är väl 6-7 stycken, skeppsskorpor och fortsatte ägna mig åt fotografering av de andra tävlande båtarna...

Det diskuterades lite fram och tillbaka om markeringen och vi kom väl fram till att det varit två markeringar där tidigare och att den längst ut i viken var borta helt enkelt. Och återigen konstaterades det att alla hade haft en enorm tur.

Vikning av segel och sedvanligt iordningställande följde. Det är livet att segla!

Sen var det bara att sätta sig i silverstjärnan igen och bege sig 23 mil enkel resa till Västkusten igen... och vi som inte ens kom i mål. 

Men jag fick det bästa av allt. Ytterligare en underbar segeltur fylld med kvicka kommentarer och rök i näsan av pappas cigg och skeppskorpor... inget jag vill vara utan.

Skepp ohoj! Grundstötning!

Imse Vimse Spindel...

... hade tydligen klättrat upp för masten härom veckan när jag och pappa skulle ut och segla. Martin och Madde var också med i sin båt. 

Det begav sig i alla fall så att vi hade gått ut i viken för att segla och gick för motor. Martin och Madde började hissa segel lite tidigare än oss. Jag kollade vindexen och skulle precis gå upp mot vinden, som vi hade rakt akter ifrån enligt denna lilla pil som sitter högst upp i masten och visar vindriktningen, när jag slänger ett ögonkast på Martin och Madde.

- Pappa, vad håller Martin på med. Han har ju vinden helt fel. Han hissar seglen i medvind...

Min far tittar lite förvånat på mig där han står och säger: - Nej, han har går rakt i vind. Jag kände ingen vind i ansiktet och började fundera på om jag egentligen visste åt vilket håll vindexen skulle peka när vinden kom rakt föröver... Jag slog ett öga på vindexen och sa till pappa: - Något är galet för vi har vinden i nacken enligt vindexen.

Pappa vände blicken mot skyn... Imse vimse spindel klättrar upp för masten, spinner sedan ett nät runtom vindexen, när vinden sen blåser så sitter pilen fast, för att visa tokigt vilket som är rätt...

Skepp ohoj!

Ska det djävlas...

... så är det lika bra att det gör det ordentligt... Onsdag betyder klubbtävling och vi begav oss till hamnen.

Det var tänkt att jag skulle segla med pappsen men det blev ändrat beslut efter skepparmötet. Jag och Martin skulle ge oss ut på vår "jungfrutur" som kapten och gast. Och jo då så att...

I båten och full fart med alla förberedelser. Det gick undan. Sen for jag ut till pappa och Caramba för att hjälpa honom med allt. Det är lugnt... 14 minuter till start! På med genuan, ut med putt-i-frånkorvarna som pappa lägger upp på däck för att det inte ska skita ner båten när den ligger förtöjd. Och dom behövs ju faktiskt inte när båten ligger rätt förtöjd... (vilket inte händer alltid... ha ha ha ha haaa). Allt klart för avgång...

... och så tillbaka till Martin... 6 minuter till start... ut i Valjeviken upp mot vind. Hissa focken och storen... jag sa hissa storen... HISSA STOREN! Nu funkar inte sakerna likadant på lillebrors båt som på pappas båt... Nu vet jag hur det funkar på Martins båt också. Men även om jag tog i för kung och fosterland så gick segelh-lv-tet inte ändå upp. Shit the same, som vi säger i Norra Ströö... det får vara så länge... Starten gick och vi var inte först över startlinjen...

Riktningen togs ut till ettan ner i viken. Och SCCHVÅÅÅNG! så gjorde vi ett ofrivilligt slag, Martin skulle ta upp motorn... och då fick han kåpan till motorn i händerna varpå den slår ner i vattnet och styr oss dit vi inte ville... samtidigt som knopen som Martin, ja ni läser rätt, gjort vid akterliket på focken släpper... vatten upp över fönsterna på båten och fullständig kalabalik. Men vi redde ut det tillslut. För denna gången.

Vi gjorde ett planerat slag vid gula markeringen och sen var det ut mot Prästholmen. Men något var galet. Storen hade fastnat en tre decimeter från toppen på masten och det slog i båten så jag tror minsann att det masserades bort ett par hekto skinka... och det gör ju inget. Men tyvärr blev ju farten lidande.

Runt Prästholmen, håll kolla på vilka markeringar som är vilka enligt båtklubbens bankarta, hitta vind, skota hem, slå igen... var det styrbord eller babord om femman och var fan ligger sexan? Lappen som pappa skrivit över banans sträckning var allt annat än hel. Vi möblerade om lite i ruffen, tömde min damväska på ruffgolvet och lite annat småplock, såg vi till att lägga i en hög på golvet.

Ett samtal till pappa för lite råd om hur i helvete vi skulle få upp storseglet som fortfarande inte satt som det skulle, liknade mest en illa sydd balklänning på en för liten kropp... ja ni fattar...

- Martin om du lyfter lite där så ska jag försöka hissa storen... Voila! Är man inte bara för perfekt:) Men det berättar vi inte för någon att det var jag som löste problemet...

Den fortsatta seglingen gick som en dans och vi knappade in några sekunder. I alla fall på pappas Vega...

20:00:51 gick vi över mållinjen...

Vi halade seglen, trötta men nöjda, vi hade klarat av vår utmaning och det utan att bråka... Helt ofattbart! Nu var det bara det att motorn ville inte starta... choken var avbruten och jag tror att Martins arm är 2 och ½ meter lång nu. Frrrönnönnönnönnönn så gick den igång och vi kunde ta oss in i hamnen och efterföljande möte...

- Det viktiga är inte att vinna utan att deltaga, hör jag någon säga när vi närmar oss bordet. Men vänta nu, det var ju min mun som talade. Vad var det för något dravel nu då. Jag säger som min bror, no names (Ola), det viktiga är inte att vinna utan att förnedra dom andra så mycket som möjligt...

Någon har vänt upp och ner på resultatet.... så är det bara!

Skepp ohoj! 

Caramba...

... hon slet sig!

Ibland ska man kanske bara stanna på land. Eller nej förresten, varför det? Känns onödigt när man kan tillbringa dyrbara minuter av sin tid ombord på en båt. Och då helst en segelbåt...

Måndagkväll och fantastiskt segelväder. Och vad betyder det? Japp, ner till hamnen. I sedvanlig ordning tog jag mig till pappsen för samåkning till hamnen. Pappa kör numera för att jag ska slippa hans körlektioner som jag inte beställt.

Vi har ju numera sällskap på havet av lillebrors och hans båt. Det är så mysigt...! Idag blev det hemgjorda mexicanska biffar innan avfärd. Gott, gott i gott gott!

Pappa och jag masade oss sedan mätta och belåtna bort till Caramba för förberedelser inför kvällens segling. Flytväst kändes onödigt. just då, fett flyter:) Men den åkte på. 

Rutinmässigt gjorde vi skönheten klar för ett litet kvällsäventyr och så gjorde Martin också. Vi hörde hur Martin startade utombordaren på båten för att lägga ut... Pappa drog igång dieselmotorn och det lugnande dunket tog oss ut i viken... för att ta oss in i hamnen igen. Någon hade tagit bort en sprint på vantspännaren på MM:s båt så lillebror höll på att få sig ett ofrivilligt dopp i hamnbassängen... Förbannat farligt, men det hade varit lite kul att se Martin plaska omkring bland tången och ilskna svanar i hamnen...

I vilket fall som helst så gick pappa och jag in och la till i hamnen. Det trixades och fixades och jag kände att nöden ropade... toanöden... in i klubbhuset.... och döm om min förvåning när jag kom ut igen... där låg Caramba som en vågbrytare i hamnen... hit men inte längre... hon hade slitit sig från sin akterförtöjning(vem var det nu som angjorde henne där...*visslar*... ja inte var det jag... då finns det bara två kvar. Martin och/eller pappa. Ja ja, ju fler kockar... Jag vek mig dubbel av skratt. Kom aldrig och klaga på mina knopar igen!

Jag förstår henne, Caramba alltså! Jag hade också gjort allt för att få komma ut till havs! Och jo då, det bar iväg. Och det blev en fantastisk segling. Bra vind... Inga vågor... och vinden höll i sig hela seglingen. Helt otroligt! Måste vara något lurt. Eller kanske kan vi ha det så också. Bäst att inte vänja sig bara.

Skeppsskorporna var med och faktiskt ytterligare en sort. Finskorpor med saffran och korinter. Spökligt lika farmors lussekatter både till smak och konsistens. Förlåt farmor!

Och för en gångs skull så var vi i hamn innan lanternorna behövde tändas och mörkerseendet kopplas på(tur för det funkar ändå inte).

Återigen en underbar upplevelse på havet och i hamn... Livet är underbart att leva!


Skepp ohoj! Putt-i-från-korv...