Som jag har längtat!

Caramba ligger i vattnet. Äntligen! Till helgen blir det till att masta på och sen jädrar i havet ska här seglas. På längden och bredden, tvärsen och korsen. Inga grundstötningar i år. Eller det kan jag ju inte lova. Dags att bunkra skeppsskorpor inför årets alla seglingar med superkaptenen pappa! 

Vad skulle jag gjort utan honom och hans tålamod när jag hänger där i masten och dinglar för att jag lyckats sno in foten i storseglet precis när farsan hissar segel. Eller riktigt så klantig är jag nog inte. Tror jag. Klantig förresten. Lite charmigt klumpig... Och när det väl gäller har jag koll på sakerna. Kanske...

I år blir det ingen sjösättning av Malta. Hon får ligga på torra land. Jag frågade pappa om vi inte bara kunde sjösätta henne för skojs skull så jag kan småpula på min båt i gunget av vågskvalpet inne i hamnen. Men svaret blev två tvära: Nej! Så kul ska vi inte ha! 

Två svar blev det för att min lillebror råkade befinna sig i samma rum. Han tillade dessutom: - Jag borde få nöjet att göra kaffeved av den båten med tanke på hur många timmar jag lagt på henne.... *sur* Här görs inte kaffeved av något. Och nöjet som de pratar om är att det alltid blir lika stor uppståndelse när hon åker i plurret... för hon tar först en vända ner på havsbotten och vänder. Träbåtar kan bete sig så ibland...

Sea you!